Karl Marx

Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin

1843

Skrivet: Från mars till augusti 1843.
Publicerat: 1927
Källa: Marx Engels Werke bd I, s. 203-333; "Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Kritik des Hegelschen Staatsrechts".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren

Innehållsförteckning:

• INLEDNING
• Kritik av den hegelska statsrätten
• Inre författning för sig
  • a) Den furstliga makten
  • b) Regeringsmakten
  • c) Den lagstiftande makten
• Noter

Marx planerade att utge en omfattande genomgång av Hegels rättsfilosofi. Planerna fullbordades emellertid aldrig. Studierna resulterade istället i detta utkast om hans statsrätt och i en inledning till rättsfilosofin. Manuskriptet innehåller den mest utförliga kritik av Hegel som explicit finns hos Marx.

Marx behandlar här §§ 261-313 av Hegels arbete Grundlinien der Philosophie des Rechts oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse och citaten är hämtade ur G W F Hegels Werke, Vollstàndige Ausgabe, 1. Auflage, Berlin 1833, Bd 8, Verlag Gans. Manuskriptet består av löst sammanfogade folioark. Det börjar med ark II. Det första arket, som av allt att döma innehöll kritiken av §§ 257-260, vilka hos Hegel inleder avsnittet om staten, har gått förlorade.

[Kritik av den hegelska statsrätten (§§ 261-313)]

§ 261. "Gentemot civilrätten och den personliga välfärdens sfärer, mot familjen och det borgerliga samhället, är staten å ena sidan en yttre nödvändighet och deras högre myndighet, vars natur deras lagar och intressen är underordnade och avhängiga. Å andra sidan är den deras immanenta syfte och har sin styrka i enheten mellan sitt allmänna slutmål och individernas särintressen, därigenom att de har plikter mot den i samma mån som de har rättigheter (§ 155)."

Föregående paragraf lär oss [d.v.s. § 260] att den konkreta friheten består i identiteten (den som bör vara, den dubbla) mellan särintressenas system (familjens och det borgerliga samhällets) och allmänintressenas system (statens). Förhållandet mellan dessa sfärer skall nu närmare definieras.

Å ena sidan bildar staten gentemot familjens och det borgerliga samhällets sfärer en "yttre nödvändighet", en myndighet som "lagar" och "intressen" är "underordnade och avhängiga". Att staten gentemot familjen och det borgerliga samhället är "en yttre nödvändighet" låg redan dels i kategorin "övergång", dels i deras medvetna förhållande till staten. "Underordnandet" under staten motsvarar också fullständigt detta förhållande av "yttre nödvändighet". Vad Hegel menar med "avhängighet" visar följande sats i anmärkningen till denna paragraf:

"Tanken på avhängighet, såväl i synnerhet de civilrättsliga lagarnas av statens särskilda karaktär som den filosofiska uppfattningen - att alltid betrakta delen i dess förhållande till helheten - har framför allt Montesquieu [...] beaktat etc."

Hegel talar alltså här om civilrättens inre avhängighet av, eller väsentliga bestämning genom staten. Samtidigt inordnar han emellertid denna avhängighet under "den yttre nödvändigheten" och ställer den mot den andra relationen, vari familjen och det borgerliga samhället förhåller sig till staten som till sitt "immanenta syfte".

Med "yttre nödvändighet" kan bara förstås att familjens och samhällets "lagar" och "intressen" vid en konflikt måste vika för statens "lagar" och "intressen", att de är underordnade staten, att deras existens är beroende av densamma eller också att dess vilja och dess lagar ter sig som en nödvändighet för deras "vilja" och deras "lagar"!

Men Hegel talar här inte om empiriska konflikter, han talar om förhållandet mellan å ena sidan staten och å andra sidan "civilrättens och den privata välfärdens sfärer, familjen och det borgerliga samhället". Det rör sig om dessa sfärers väsentliga förhållande. Icke blott deras "intressen", utan också deras "lagar", deras "väsentliga bestämningar" är "avhängiga" av staten och "underordnade" staten. Den förhåller sig som en "högre myndighet" till deras "lagar och intressen". Deras "intresse" och "lag" förhåller sig som dess "underordnade". De lever i "avhängighet" av den. Just emedan "underordnande" och "avhängighet" är yttre förhållanden, som inskränker det självständiga väsendet och går emot det, är "familjens" och det "borgerliga samhällets" förhållande till staten en "yttre nödvändighet", en nödvändighet som går emot sakens inre väsen. Det förhållande, att "de civilrättsliga lagarna avhänger av statens särskilda karaktär" och modifierar sig efter den, inordnas därför under förhållandet av "yttre nödvändighet", just emedan "borgerligt samhälle och familj" i sin sanna, d.v.s. i sin full- och självständiga utveckling föregår staten såsom särskilda "sfärer".

"Underordnande" och "avhängighet" är uttrycken för en "yttre", påtvingad, skenbar identitet, vars logiska uttryck Hegel korrekt brukar som den "yttre nödvändigheten". Med "underordnandet" och "avhängigheten" har Hegel vidareutvecklat ena sidan av den dubbla identiteten, d.v.s. den sida som är alienation <Entfremdung> inom enheten,

"men å andra sidan är den deras immanenta syfte och har sin styrka i enheten mellan sitt allmänna slutmål och individernas särintressen, däri att de har plikter mot den i samma mån som de har rättigheter".

Hegel uppställer här en olöst antinomi. Å ena sidan yttre nödvändighet, å andra sidan immanent syfte. Enheten mellan statens allmänna slutmål och individernas särintressen skall bestå i att deras plikter gentemot staten är identiska med deras rättigheter gentemot densamma (t.ex. plikten att respektera egendomen sammanfaller med rätten till egendom).

Denna identitet förklaras i anmärkningen [till § 261] sålunda:

"Medan plikten i första hand är förhållandet gentemot något för mig substantiellt, i och för sig allmänt, är rättigheten däremot själva existensen av detta substantiella. Därmed är den dess särskilda sida och min särskilda frihet. Sålunda synes bådadera i formellt avseende fördelade på olika sidor eller personer. Såsom sedligt väsen, såsom ömsesidigt genomträngande av substantiellt och särskilt, innebär staten att min förpliktelse mot det substantiella också utgör existensen av min egen frihet, d.v.s. i staten har plikt och rättighet förenats i en och samma relation."

§ 262. "Den verkliga Idén, Anden, som avskiljer sig själv i sitt begrepps två ideella sfärer, i familjen och det borgerliga samhället som sin ändlighet för att ur deras idealitet utgå som för sig oändlig, verklig ande. Därmed tilldelar den dessa sfärer materialet för denna sin ändliga verklighet, d.v.s. individer såsom mängden, på så sätt att denna tilldelning för den enskilde synes förmedlad av omständigheterna, slumpen och eget val av kallelse."

Om vi översätter denna sats till prosa så lyder den:

Det sätt på vilket staten förmedlar sig med familjen och det borgerliga samhället är "omständigheterna, slumpen och eget val av kallelse". Statsförnuftet har alltså intet att göra med fördelningen av statsmaterialet till familj och borgerligt samhälle. Staten framspringer ur dem på ett omedvetet och slumpartat sätt. Familj och borgerligt samhälle ter sig som den mörka naturfond, mot vilken statsljuset börjar lysa. Med statsmaterial förstås statens institutioner, familj och borgerligt samhälle i den mån de utgör delar av staten, och deltar i staten som sådan.

Denna utläggning är märklig i dubbelt avseende:

1. Familj och borgerligt samhälle uppfattas som begreppssfärer hos staten och därtill sfärerna för dess ändlighet, som dess ändlighet. Det är staten som avskiljer sig själv i dem, förutsätter dem, och därtill för att "ur deras idealitet framgå som för sig oändlig, verklig ande". Den avskiljer sig för att: "den därmed tilldelar dessa sfärer materialet för denna sin verklighet, så att denna tilldelning etc. synes förmedlad". Denna så kallade "verkliga Idé" (Anden som oändlig, verklig) framställs som om den handlade i enlighet med en bestämd princip och i bestämd avsikt. Den avskiljer sig i bestämda sfärer för att "återvända in i sig själv, vara för sig"; den gör detta så att det just är dess sätt att vara verklig.

På detta ställe framträder den logiska, panteistiska mysticismen mycket klart.

Det verkliga förhållandet är: "att fördelningen av statsmaterialet på de enskilda förmedlas genom omständigheterna, slumpen och det egna valet av kallelse". Detta faktum, detta verkliga förhållande, uttrycks av den spekulativa filosofin som företeelse, som fenomen. Dessa omständigheter, denna slump, dessa val av kallelser, denna verkliga förmedling, är blott företeelseformen för en förmedling som den verkliga Idén företar med sig själv och som försiggår bakom ridån. Verkligheten uttrycks inte som den är, utan som en annan verklighet. Den vanliga empirin har inte sin egen utan en främmande ande till sin lag, medan den verkliga Idén inte har sin tillvaro i en ur den själv utvecklad verklighet, utan har den vanliga empirin som existens.

Idén subjektifieras, och familjens och det borgerliga samhällets verkliga förhållande till staten uppfattas som dess inre, imaginära verksamhet. Familj och borgerligt samhälle är statens förutsättningar. De är de egentligt verksamma - men inom spekulativ filosofi blir det tvärtom. Då emellertid Idén subjektifieras förvandlas här de verkliga subjekten - borgerligt samhälle, familj, "omständigheter, slump etc." till overkliga, objektiva moment hos Idén som betyder någonting annat.

Fördelningen av statsmaterialet "åt den enskilde genom omständigheter, slump och det egna valet av kallelse" uttrycks här inte som det sanna, det nödvändiga, det i och för sig berättigade rätt och slätt. De utges inte för att som sådana vara förnuftiga, men å andra sidan är de förnuftiga genom att de uppges vara en skenbar förmedling, att de lämnas som de är, men samtidigt erhåller betydelse av attribut hos Idén, ett resultat, en produkt av Idén. Skillnaden ligger inte i innehållet, utan i betraktelsesättet eller i språkbruket. Det är en dubbel historia, en esoterisk och en exoterisk. Innehållet ligger i den exoteriska delen. Den esoteriska historiens intresse är alltid att i staten återfinna statens logiska begrepp. Emellertid försiggår den egentliga utvecklingen på den exoteriska sidan.

I rationell tolkning lyder Hegels satser blott:

Familjen och det borgerliga samhället är delar av staten. Statsmaterialet fördelas på dem "genom omständigheterna, slumpen och det egna valet av kallelse". Medborgarna är familjemedlemmar och medlemmar av det borgerliga samhället.

"Den verkliga Idén, Anden, som avskiljer sig själv i sitt begrepps två ideella sfärer, i familjen och det borgerliga samhället som sin ändlighet" - alltså är statens delning i familj och borgerligt samhälle ideell, d.v.s. nödvändig och tillhör statens väsen. Familj och borgerligt samhälle är verkliga statsdelar, verkliga andliga existenser hos viljan. De är existensformer för staten. Familj och borgerligt samhälle gör sig själva till stat. De är det drivande. Enligt Hegel är de däremot gjorda av den verkliga Idén. Det är icke deras eget liv som förenar dem till stat, det är Idéns liv som har avsöndrat dem - och därtill är de denna Idés ändlighet. För sin existens tackar de en annan ande än den egna; de är bestämningar satta av ett tredje och inga självbestämningar. Därför bestämmes de också som "Ändlighet", såsom den "Verkliga Idéns" egen ändlighet. Syftet med deras tillvaro är icke denna tillvaro själv, utan Idén avskiljer dessa förutsättningar från sig, "för att ur deras idealitet framgå som för sig oändlig, verklig Ande", d.v.s. den politiska staten kan inte finnas utan familjens naturliga och det borgerliga samhällets konstgjorda grundval. Dessa är för staten ett conditio sine qua non <nödvändigt villkor>; men betingelsen blir till det betingade, det bestämmande blir det bestämda, det producerande sättes som produkten. Den verkliga Idén nedlåter sig blott till att ingå i familjens och det borgerliga samhällets "ändlighet" för att genom dess upphävande komma i åtnjutande av sin oändlighet. Den "tilldelar därmed (för att nå sitt mål) dessa sfärer materialet för denna sin ändliga verklighet" (Denna? Vilken? Dessa sfärer är ju dess "ändliga verklighet", dess "material") "individer såsom mängden" (Statens material är här "individerna, mängden", "av dem består staten", dess bestående uttryckes här som ett verk av Idén, som en "fördelning" den företar med sitt eget material. Faktum är, att staten framgår ur mängden så som den existerar som familjemedlemmar eller medlemmar i det borgerliga samhället. Den spekulativa filosofin framställer detta faktum som ett verk av Idén, inte som mängdens Idé utan som verk av en subjektiv, från själva faktum åtskild Idé.) "så att denna tilldelning för den enskilde" (tidigare talades det bara om de enskildas fördelning på familjens och det borgerliga samhällets sfärer) "synes förmedlad genom omständigheterna, slumpen etc". Den empiriska verkligheten tas alltså som den är. Den uttryckes som förnuftig, men är icke förnuftig genom sitt eget förnuft, utan genom att empiriska fakta i dess empiriska existens har en annan innebörd än sig själva. Det faktum man utgick ifrån uppfattas inte såsom sådant, utan som mystiskt resultat. Det verkliga blir till fenomen, men Idén har inget annat innehåll än detta fenomen. Idén har heller inget annat syfte än det logiska: "att framgå såsom för sig oändlig, verklig Ande". I denna paragraf finns nedlagt hela mysteriet hos Rättsfilosofin och den hegelska filosofin överhuvud.

§ 263. "I dessa sfärer, vari dess moment - det enskilda och det säregna - har sin omedelbara och reflekterade realitet, finns Anden såsom deras i dem skinande objektiva allmänhet, såsom det förnuftigas makt i nödvändigheten [(§ 184)], nämligen som de institutioner som betraktats ovan."

§ 264. "Individerna i mängden innehåller själva andliga naturer och därmed det dubbla momentet: å ena sidan ytterligheten av det för sig vetande och viljande enskilda, å andra sidan ytterligheten av det allmänna, som vet och vill det substantiella. De uppnår sina rättigheter i dessa båda avseenden blott i den mån de är verkliga både som privatpersoner och i egenskap av substantiella personer. I dessa sfärer [familjen och det borgerliga samhället] uppnår de dels omedelbart det förra, dels det andra sålunda, att de har sitt väsentliga självmedvetande i institutionerna såsom i det i sig varande Allmänna hos deras särintressen, dels genom att dessa institutioner förser dem med en på ett allmänt syfte inriktad sysselsättning och aktivitet inom korporationen."

§ 265. "Dessa institutioner utgör författningen, d.v.s. den utvecklade och förverkligade rationaliteten, inom det särskilda och är därför den fasta grunden för staten och för individens tilltro och stöd åt densamma. De är den offentliga frihetens grundpelare, eftersom i dem den säregna friheten finnes realiserad och förnuftig, så att i dem föreningen av frihet och nödvändighet i sig finnes förhanden."

§ 266. "Men Anden är icke blott verklig såsom denna" (vilken?) "nödvändighet [...] utan som dess Idealitet, och som dess inre. Sålunda är denna substantiella allmänhet sitt eget objekt och syfte, liksom denna nödvändighet är det i frihetens gestalt."

Familjens och det borgerliga samhällets övergång i den politiska staten innebär alltså att anden för dessa sfärer, som i sig är statsanden, nu också förhåller sig till sig själv såsom sådan, och är verklig såsom deras inre kärna.

Övergången härrör alltså inte ur familjens etc. särskilda väsen eller ur statens särskilda väsen, utan ur det allmänna förhållandet mellan nödvändighet och frihet. Det är alltså samma övergång som effektueras inom logiken från väsendets till begreppets sfär. Samma övergång genomförs inom naturfilosofin från Oorganisk Natur till Liv. Det är ständigt samma kategorier som än ger själ åt den ena, än åt den andra sfären. Det gäller blott att för olika konkreta bestämningar uppfinna motsvarande abstrakta.

§ 267. "Nödvändigheten i idealiteten är Idéns utveckling inom sig själv. Som subjektiv substantialitet är den den politiska övertygelsen, som objektiv statsorganismen, den egentligt politiska staten och dess författning till skillnad från den förra."

Subjektet är här "nödvändigheten i idealiteten", "Idén inom sig själv", predikat - den politiska övertygelsen och den politiska författningen. På tyska: Den politiska övertygelsen är den subjektiva, den politiska författningen den objektiva substansen hos staten. Familjens och det borgerliga samhällets logiska utveckling till stat är alltså rent sken, ty man har icke förklarat hur familjeandan, medborgarandan, familjeinstitutionen och samhällsinstitutionerna såsom sådana förhåller sig till och sammanhänger med den politiska övertygelsen och den politiska författningen.

Den övergång som innebär att Anden existerar "icke blott som denna nödvändighet och såsom ett företeelsens rike", utan som "dess idealitet", är verklig för sig såsom själen i detta rike och har en egen existens, är alls ingen övergång, ty familjesjälen har en existens för sig såsom kärlek etc. Den rena idealiteten hos en verklig sfär skulle emellertid blott kunna existera som vetenskap.

Vad som är viktigt är att Hegel överallt gör Idén till subjekt och det egentliga, verkliga subjektet, som t.ex. den "politiska övertygelsen", till predikat. Utvecklingen försiggår emellertid alltid på predikatets sida.

§ 268 innehåller en skön framställning av en politisk övertygelse, patriotismen, som inte har något att göra med den logiska utvecklingen, utom det att Hegel förklarar att den "blott" "föreligger som resultat av i staten befintliga institutioner, där förnuftigheten verkligen finns", medan omvänt dessa institutioner lika mycket är en objektivering av den politiska övertygelsen. Jfr anmärkning till denna paragraf.

§ 269. "Sitt särskilt bestämda innehåll hämtar övertygelsen från statsorganismens olika sidor. Denna organism är Idéns utveckling till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet. Dessa åtskilda sidor är således de olika myndigheterna och deras funktioner och aktiviteter, varigenom det allmänna kontinuerligt frambringas och därtill, i det att de är bestämda genom begreppets natur, med nödvändighet. Genom att det allmänna likaså är föresatt sin produktion bibehåller det sig härigenom. Denna organism är den politiska författningen."

Den politiska författningen är statsorganismen, eller statsorganismen är den politiska författningen. Att de olika sidorna i en organism står i ett nödvändigt, ur organismens natur framspringande sammanhang är - ren tautologi. Att författningens olika sidor, när den politiska författningen bestämts som organism, att de olika myndigheterna förhåller sig som organiska bestämningar och står i ett rationellt förhållande till varandra är likaledes - en tautologi. Det är ett stort framsteg att betrakta staten som organism och därmed inte längre myndigheternas inbördes olikheter såsom oorganiska, utan som levande och förnuftiga åtskillnader. Men hur framlägger Hegel sin upptäckt?

1. "Denna organism är Idéns utveckling till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet." Det står inte: Denna statsorganism är sin egen utveckling i förhållande till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet. Den egentliga tanken är: Statens eller den politiska författningens utveckling till skilda aspekter och dessas objektiva verklighet är organisk. Förutsättningen, subjektet, är de verkliga aspekterna, eller de olika sidorna hos den politiska författningen. Predikat är deras definition som organiska. I stället göres Idén till subjekt och aspekterna och deras verklighet uppfattas som dess resultat, medan omvänt Idén måste utvecklas ur de verkliga aspekterna. Det organiska är just Idén om de skilda aspekterna, deras ideella bestämning. Här talas emellertid om Idén som om ett subjekt, som utvecklas i sina aspekter. Förutom denna omkastning av subjekt och predikat får det hela sken av att det är fråga om någon annan idé än organismen. Man utgår från den abstrakta Idén, vars utveckling i staten är den politiska författningen. Det rör sig alltså inte om den politiska Idén, utan om den abstrakta Idén i det politiska elementet. Då jag säger: "denna organism (d.v.s. statens, den politiska författningens) är Idéns utveckling till sina skilda aspekter etc.", vet jag ännu alls intet om den politiska författningens specifika idé. Samma sats kan uttalas med samma sanning om djurorganismen som om den politiska. Varigenom skiljer sig alltså djurets organism från politikens? Ur denna allmänna definition framgår intet. En förklaring som inte ger differentia specifica är ingen förklaring. Det enda intresset är att återfinna "Idén" rätt och slätt, "den logiska idén" i varje element, om det nu är statens eller naturens. De verkliga subjekten, som här den "politiska författningen", blir till dess blotta benämningar, så att blott skenet av verklig kunskap förefinnes. De är och förblir obegripna bestämningar, emedan man inte fattat deras specifika väsen.

"Dessa åtskilda sidor är således de olika myndigheterna och deras funktioner och aktiviteter". Genom det lilla ordet "således" frammanar man skenet av en följd, en härledning och en utveckling. Man borde snarare fråga: "Varför således?" "Att de åtskilda sidorna hos statsorganismen", "de olika myndigheterna" och "deras funktioner och aktiviteter" existerar, är ett empiriskt, faktum, att de är element i en "organism" är det filosofiska "predikatet."

Vi vill här uppmärksamma en stilistisk egendomlighet hos Hegel, som ofta återkommer och som är en produkt av mysticismen. Hela paragrafen lyder:

Man ser hur Hegel knyter de vidare bestämningarna till två subjekt, "organismens olika sidor" och till "organismen". I den tredje satsen bestämmes de "olika sidorna" som de "olika myndigheterna". Genom det inskjutna ordet "således" framkallas sken av att dessa "olika myndigheter" härletts ur satsen om organismen som Idéns utveckling.

Sedan talas det vidare om de "olika myndigheterna". Påståendet, att det allmänna kontinuerligt "frambringas" och därvid bibehålles, är ingenting nytt, det ligger redan i deras bestämning som "sidor hos organismen" som "organiska" sidor. Denna bestämning av de "olika myndigheterna" är blott en omskrivning av att organismen är "Idéns utveckling till sina skilda aspekter etc".

Satserna: Denna organism är "Idéns utveckling till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet" eller till aspekter, varigenom "det allmänna" (det allmänna är här detsamma som Idén) "kontinuerligt frambringas och därtill, i det att de är bestämda genom begreppets natur, med nödvändighet. Genom att det allmänna likaså är föresatt sin produktion bibehåller det sig härigenom" är identiska. Den senare är blott en närmare explikation av "Idéns utveckling till sina skilda aspekter". Hegel har härigenom ännu inte kommit ett steg längre än till "Idéns" allmänna begrepp eller på sin höjd "organismens" i allmänhet (ty egentligen rör det sig blott om denna bestämda idé).

Vad berättigar honom alltså till slutsatsen: "Denna organism är den politiska författningen?" Varför inte: "Denna organism är solsystemet?" Emedan han senare har bestämt "statens olika sidor" som "de olika myndigheterna". Satsen, att "de olika sidorna hos staten är de olika myndigheterna" är en empirisk sanning och kan inte utges för att vara någon filosofisk upptäckt - och den har på intet sätt framgått som resultat av en tidigare utveckling. Därigenom, emellertid, att organismen bestämts såsom "Idéns utveckling", genom att man talat om Idéns aspekter och att man så skjutit in de konkreta "olika myndigheterna" uppstår sken av att något bestämt innehåll producerats. Till satsen "Sitt särskilt bestämda innehåll hämtar övertygelsen från statsorganismens olika sidor" hade Hegel inte bort knyta "denna organism", utan "organismen är Idéns utveckling etc". Åtminstone gäller det som han säger för varje organism, och det existerar inget predikat som skulle berättiga subjektet "denna". Det egentliga resultat han vill uppnå är bestämmandet av organismen som den politiska författningen. Det finns emellertid ingen bro, som leder från organismens allmänna idé till statsorganismens eller den politiska författningens bestämda idé, och ej heller kommer någon sådan bro att kunna slås i framtiden. I inledningssatsen talas om "statsorganismens olika sidor" som senare bestämmes såsom "de olika myndigheterna". Man säger alltså blott: "Statsorganismens olika myndigheter" eller "de olika myndigheternas statsorganism" är - statens "politiska författning". Bron till den "politiska författningen" slås inte med "organismen", "Idén", dess "aspekter" etc., utan med hjälp av det förutsatta begreppet "olika myndigheter", "statsorganism".

Om sanningen skall fram har Hegel ingenting gjort utom att upplösa den "politiska författningen" i den allmänt abstrakta idén om "organismen". Men till skenet, och efter sin egen mening, har han utvecklat det bestämda ur den "allmänna Idén". Av dess subjekt har han gjort en produkt, ett predikat till Idén. Han utvecklar inte sitt tänkande ur föremålet, utan föremålet ur ett tänkande som framspringer fixt och färdigt ur logikens abstrakta sfär. Det gäller inte att utveckla den politiska författningens bestämda idé, utan det gäller att ge den politiska författningen ett förhållande till den abstrakta Idén, att inrangera den som ett element i dess livshistoria, en uppenbar mystifikation.

En annan definition är att "de olika myndigheterna" "är bestämda genom begreppets natur" och att därför det allmänna "frambringar dem med nödvändighet". De olika myndigheterna bestämmes alltså inte genom sin "egen natur" utan genom en främmande. Likaså skapas inte nödvändigheten ur deras eget väsen, ännu mindre har den kritiskt belagts. Dess öde är snarare förutbestämt genom "begreppets natur" förseglat i Santa Casas (Logikens) heliga register. Objektens själ, här statens, är färdig, predestinerad före dess kropp, som egentligen blott är sken. "Begreppet" är sonen i "Idén", hos Gud Fadern, agensen <den drivande kraften>, den bestämmande, åtskiljande principen. "Idé" och "Begrepp" är här självständiggjorda abstraktioner.

§ 270. "Att statens syfte är allmänintresset såsom sådant och däri, såsom dessas substans, bevarandet av särintressena är 1) Dess abstrakta verklighet eller substantialitet, men den är 2) dess nödvändighet, eftersom den splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader, vilka genom denna substantialitet är lika verkliga fasta bestämningar, myndigheter. 3) Just denna substantialitet är emellertid den ande, som passerat genom sitt bildningsstadium, som vet och vill sig själv. Därför vet staten vad den vill, och vet det i dess allmänhet, såsom något tänkt, den verkar och handlar därför enligt medvetna syften, kända grundsatser och enligt lagar som inte bara existerar i sig, utan för medvetandet. Den handlar vidare i enlighet med en bestämd kunskap om förhandenvarande omständigheter och förhållanden, i den mån dess handlingar berör dessa."

(Ang. anmärkningen till denna paragraf om förhållandet stat-kyrka se längre fram).

Tillämpningen av dessa logiska kategorier förtjänar att gås in på.

"Att statens syfte är allmänintresset såsom sådant och däri, såsom dessas substans, bevarandet av särintressena är 1) Dess abstrakta verklighet eller substantialitet."

Att allmänintresset såsom sådant och såsom särintressenas bestånd är statssyfte - är dess verklighet, dess bestånd, abstrakt definierat. Staten är icke utan detta syfte verklig. Detta är dess viljas väsentliga objekt, men samtidigt bara en helt allmän bestämning av detta objekt. Såsom vara är detta syfte elementet för statens bestånd.

"Men den" (den abstrakta verkligheten, substantialiteten) "är dess nödvändighet eftersom den splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader, vilka genom denna substantialitet är lika verkliga fasta bestämningar, myndigheter."

Den (den abstrakta verkligheten, substantialiteten) är dess (statens) nödvändighet, eftersom dess verklighet uppdelas i åtskilda verksamheter, vilkas åtskillnad är rationellt bestämd och som därtill är fasta bestämningar. Statens abstrakta verklighet, dess substantialitet är nödvändighet, såtillvida som det rena statssyftet och helhetens rena bestånd blott förverkligas genom de olika statsmyndigheternas bestånd.

Självfallet: den första definitionen av dess verklighet var abstrakt. Staten kan inte betraktas som en enkel verklighet, den måste betraktas som verksamhet, som en differentierad verksamhet.

"Dess abstrakta verklighet eller substantialitet [...] är dess nödvändighet, eftersom den splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader, vilka genom denna substantialitet utgör lika verkliga fasta bestämningar, myndigheter."

Substantialitetsförhållandet är ett nödvändighetsförhållande, d.v.s. substansen förefaller uppdelad i självständiga, men väsentligt bestämda verkligheter eller verksamheter. Dessa abstraktioner kommer jag att kunna tillämpa på varje verklighet. I den mån jag först betraktar staten under det abstraktas schema, kan jag härefter betrakta den under schemat för "konkret verklighet", "nödvändighet", förverkligad åtskillnad.

3) "Just denna substantialitet är emellertid den ande som passerat genom sitt bildningsstadium, som vet och vill sig själv. Därför vet staten vad den vill, och vet det i dess allmänhet, såsom något tänkt, den verkar och handlar därför enligt medvetna syften, kända grundsatser och enligt lagar som inte bara existerar i sig utan för medvetandet. Den handlar vidare i enlighet med en bestämd kunskap om förhandenvarande omständigheter och förhållanden i den mån dess handlingar berör dessa."

Låt oss nu översätta hela denna paragraf till tyska. Alltså:

1) Den ande som vet och vill sig själv är statens substans (Den färdigbildade, självmedvetna anden är subjektet och fundamentet, är statens självständighet).

2) Allmänintresset och häri bevarandet av särintressena är denna andes allmänna syfte och innehåll, statens varande substans, statsnaturen hos den sig vetande och viljande anden.

3) Förverkligandet av detta abstrakta innehåll uppnår den sig vetande och viljande anden, den självmedvetna, färdigbildade anden blott som en differentierad verksamhet, såsom tillvaron av olika myndigheter, såsom en strukturerad makt.

Om Hegels framställning är att säga:

a) Till subjekt har han gjort: den abstrakta verkligheten, nödvändigheten (eller den substantiella åtskillnaden), substantialiteten, alltså de abstrakt-logiska kategorierna. Visserligen betecknas den "abstrakta verkligheten" och "nödvändigheten" som "dess", statens, verklighet och nödvändighet, men 1) är "den", "den abstrakta verkligheten" eller "substantialiteten" dess nödvändighet. 2) Det är den, som "splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader". "Åtskillnaderna" är "genom denna substantialitet lika verkliga fasta" bestämningar, myndigheter. 3) Tas inte längre "substantialiteten" som en abstrakt bestämning hos staten, som "dess" substantialitet. Den göres såsom sådan till subjekt, ty det heter på slutet: "just denna substantialitet är emellertid den ande, som passerat sitt bildningsstadium, som vet och vill sig själv".

b) Man säger ej heller på slutet: "den färdigbildade etc. anden är substantialiteten" utan omvänt: "substantialiteten är den ande som genomgått etc". Anden blir alltså predikat till sitt predikat.

c) Sedan substantialiteten i 1) bestämts såsom det allmänna statssyftet och i 2) såsom de olika myndigheterna, bestämmes den under 3) såsom den färdigbildade, sig själv vetande och viljande, verkliga anden. Den sanna utgångspunkten, den sig själv vetande och viljande anden, utan vilken "statssyftet" och "statsmyndigheterna" skulle vara rena fantasier - tomma, rentav omöjliga existenser, uppträder blott som substantialitetens sista predikat. Denna hade redan bestämts som allmänt syfte och som de olika statsmyndigheterna. Om man utgått från den verkliga anden så hade det "allmänna syftet" varit dess innehåll, de olika myndigheterna hade varit dess sätt att förverkligas. Dess reella eller materiella tillvaro hade man måst utveckla ur dess syftes natur. Men eftersom man utgår från "Idén" eller "substansen" som subjekt, som det verkliga väsendet, så framträder det verkliga subjektet blott som sista predikat till det abstrakta predikatet.

"Statssyftet" och "statsmyndigheterna" mystifieras, i det att de framställes som "existensformer" för "substansen", åtskilda från sin verkliga existens, den "sig själv vetande och viljande anden, den färdigbildade anden".

d) Det konkreta innehållet, den verkliga bestämningen, ter sig formell. Den helt abstrakta formbestämningen ter sig som det konkreta innehållet. De statliga bestämningarnas väsen är inte att de kan betraktas som statliga bestämningar, utan att de i sin mest abstrakta gestalt kan betraktas som logiskt-metafysiska bestämningar. Det är inte rättsfilosofin utan logiken som är det sanna intresset. Det filosofiska arbetet består inte i att tänkandet förkroppsligas i politiska bestämningar utan i att förhandenvarande politiska bestämningar förflyktigas i abstrakt tänkande. Icke sakens logik utan logikens sak är det filosofiska momentet. Logiken skall inte bevisa staten utan staten logiken.

1) Allmänintresset och däri bevarandet av särintressena som statssyfte,

2) De olika myndigheterna såsom förverkligande av detta syfte,

3) Den färdigbildade, självmedvetna, viljande och handlande anden såsom subjekt åt syftet och dess förverkligande.

Dessa konkreta bestämningar betraktas som något yttre, som hors d'oeuvres <bisaker>; deras filosofiska innebörd är att staten genom dem får sin logiska innebörd:

1) såsom abstrakt verklighet eller substantialitet,

2) att substantialitetsförhållandet övergår i nödvändighetsförhållandet, i den substantiella verklighetens förhållande,

3) att den substantiella verkligheten i sanning är Begrepp, Subjektivitet.

Bortsett från de konkreta bestämningarna, som för en annan sfär, t.ex. fysiken, lika gärna kunde bytas ut mot andra konkreta bestämningar, alltså är oväsentliga, har vi framför oss ett kapitel i logiken.

Substansen måste "splittras upp i sina begreppsmässiga åtskillnader vilka genom denna substantialitet utgör lika verkliga, fasta bestämningar". Denna sats tillhör väsentligen logiken och föreligger klar före Rättsfilosofin. Att de begreppsmässiga åtskillnaderna här är åtskillnader hos "dess" (statens) verksamhet och att de "fasta bestämningarna" är "statsmyndigheter", denna parentes tillhör rättsfilosofin, den politiska empirin. Sålunda är hela Rättsfilosofin blott en parentes åt Logiken. Parentesen är självfallet blott den egentliga framställningens hors d'oeuvre. Jmf t.ex. sid 347 [§ 270, Tillägg]:

"Nödvändigheten består däri, att helheten är differentierad genom begreppsmässiga åtskillnader och att detta differentierade avsöndrar en fast och varaktig bestämdhet som icke är förstelnad utan som ständigt återskapas i sin upplösning." Jmf också Logiken.

§ 271. "Den politiska författningen är för det första: Statens organisation och processen av dess organiska liv i förhållande till sig självt, i vilken den avskiljer sina moment inom sig själv och utvecklar sig till sitt bestånd.

För det andra är den såsom en individualitet ett uteslutande Ett, som därmed förhåller sig till Andra, som alltså vänder sin åtskillnad utåt och i enlighet med denna bestämning sätter sina bestående åtskillnader inom sig själv i deras idealitet."

Tillägg: "Den inre staten såsom sådan är de civila myndigheterna, riktningen utåt är militärmyndigheterna, som emellertid är en bestämd sida inom själva staten."

Inre författning för sig

§ 272. "Författningen är förnuftig i den mån staten differentierar och bestämmer sin verksamhet i sig i enlighet med begreppets natur, och detta så att var och en av dessa myndigheter själv i sig är totaliteten genom att den har de andra momenten verksamma inom sig, och att dessa myndigheter eftersom de uttrycker begreppets inre distinktioner, rätt och slätt förblir i sin idealitet och blott utgör ett individuellt helt."

Författningen är alltså förnuftig i den mån dess moment kan upplösas i de abstrakt logiska. Staten får inte differentiera och bestämma sin verksamhet i enlighet med sin specifika natur utan i enlighet med Begreppets natur, som utgör det abstrakta tänkandets mystifierade rörelse. Författningens förnuft är alltså den abstrakta logiken och inte statsbegreppet. I stället för författningens begrepp erhåller vi Begreppets författning. Tanken riktar sig inte mot statens natur, utan staten riktar sig mot en färdig tanke.

§ 273. "Den politiska staten splittrar därmed" (hurså?) "upp sig i de substantiella åtskillnaderna:
a) makten att bestämma och fastställa det allmänna: den lagstiftande makten,
b) de särskilda sfärernas och de enskilda fallens subsumtion under det allmänna - regeringsmakten,
c) subjektiviteten såsom viljan i sista instans, den furstliga makten vari de olika myndigheterna sammanfattas till en individuell enhet, som alltså utgör det helas höjdpunkt och upphov - den konstitutionella monarkin."

Vi skall återvända till denna indelning sedan vi i detalj prövat dess genomförande.

§ 274. "Då Anden blott är verklig som det den vet sig vara, och då staten såsom folkets ande samtidigt är den lag som genomsyrar alla dess förhållanden och utgör dess individers moral och medvetande, så avhänger ett givet folks författning överhuvud av karaktären och bildningssättet hos dess självmedvetande. Häri ligger dess subjektiva frihet och därmed författningens verklighet ... Därför har varje folk den författning som lämpar sig därför."

Av Hegels resonemang följer bara att den stat, där "karaktären och bildningssättet hos självmedvetandet" och "författningen" motsäger varandra, inte är någon sann stat. Att den författning som var en produkt av ett förgånget medvetande kan bli till en hämsko för ett mera avancerat medvetande etc. är väl trivialiteter. Snarare borde av detta följa kravet på en författning som i sig bär egenskapen och principen att framskrida med medvetandet, framskrida med den verkliga människan, vilket först blir möjligt så snart "Människan" göres till författningens princip. Hegel är här sofist.

a) Den furstliga makten

§ 275. "Den furstliga makten innehåller själv totalitetens trenne moment i sig [(272)]:
författningens och lagarnas allmänhet, rådet såsom det särskildas förhållande till det allmänna och elementet av beslut i sista hand såsom det självbestämmande vari allt övrigt går tillbaka och ur vilket allt hämtar sin verklighet. Detta absoluta självbestämmande utgör furstemaktens åtskiljande princip såsom sådan, som först måste utvecklas."

Början av denna paragraf betyder först och främst ingenting annat än: "författningens och lagarnas allmänhet" - den furstliga makten, rådet eller det särskildas förhållande till det allmänna - är den furstliga makten. Den furstliga makten står icke utanför författningens och lagarnas allmänhet, så länge man med furstemakt menar makten hos en (konstitutionell) monark.

Vad Hegel egentligen vill är ingenting annat än att "författningens och lagarnas allmänhet" skall vara - den furstliga makten, statens suveränitet. Det är då fel att göra den furstliga makten till subjekt och, emedan furstlig makt också kan uppfattas som furstens makt, ge sken av att han vore herre över detta moment: dess subjekt. Låt oss dock vända oss till det som Hegel utger för att vara "den furstliga maktens åtskiljande princip såsom sådan", ty denna är: "momentet av beslut i sista hand, såsom det självbestämmande vari allt övrigt går tillbaka och ur vilket allt hämtar sin verklighet", "absolut självbestämmande".

Hegel säger här blott att den verkliga, d.v.s. individuella viljan är den furstliga makten. Sålunda heter det i § 12:

"Då viljan ger sig ... formen av individualitet ... är den beslutande och blott som beslutande vilja är den verklig vilja."

I den mån detta moment av "beslut i sista hand" eller av "absolut självbestämmande" är skilt från innehållets "allmänhet" eller rådets särskildhet är det den verkliga viljan som godtycke. Eller:

"Godtycket är furstemakten", eller "furstemakten är godtycket".

§ 276. "Den politiska statens grundbestämning är den substantiella enheten såsom dess moments idealitet, vari:

a) de särskilda myndigheterna och funktionerna däri är lika mycket upplösta som bevarade, och blott bevarade på så sätt att de saknar oavhängigt berättigande annat än såtillvida och i den mån därom bestämts i det helas idé, de utgår från dess makt och utgör böjliga organ för helheten såsom sitt enkla själv."

Tillägg: "Det förhåller sig likadant med denna momentens idealitet som med den organiska kroppens liv."

Naturligtvis: Hegel talar blott om "de särskilda myndigheternas och funktionernas idé" ... De bör bara ha ett så pass vittgående berättigande som bestämts i det Helas idé, de skall blott "utgå från dess makt". Att det skall vara så, ligger i organismens idé. Man borde emellertid just ha utvecklat hur detta skall åstadkommas. Ty i staten måste det medvetna förnuftet råda, den substantiella, blott inre och därför blott yttre nödvändigheten, det tillfälliga [hopflätandet] av "myndigheter och funktioner" kan icke gälla för förnuftigt.

§ 277. b) "Statens särskilda funktioner och verksamheter är såsom dess väsentliga moment för den säregna. De är förbundna med de individer som handhar och verkställer dem, inte i enlighet med dessas omedelbara personligheter, utan blott i enlighet med deras allmänna och objektiva egenskaper. Härigenom är de förbundna med den särskilda personligheten blott på ett yttre och tillfälligt sätt. Därför kan statsfunktionerna och myndigheterna icke vara privategendom."

Det säger sig självt att då särskilda funktioner och verksamheter betecknas som statens funktioner och verksamheter, såsom statsmakt och statsfunktioner de inte är privategendom utan statsegendom. Det är en tautologi.

Statens funktioner och verksamheter är knutna till individer (staten är blott verksam genom individer) men icke till individen såsom något fysiskt utan som något statligt, till individens statsegenskap. Det är då löjligt när Hegel säger att de är "förbundna med den särskilda personligheten såsom sådan på ett yttre och tillfälligt sätt". Det är snarare förbundna med henne medelst ett vinculum substantiale <djupt band>, genom en väsentlig kvalitet hos henne. De är den naturliga verksamheten hos hans väsentliga kvalitet. Denna idioti kommer in emedan Hegel fattar statsfunktionerna och verksamheterna abstrakt för sig och den särskilda individualiteten i motsats därtill. Han glömmer att den särskilda individualiteten är en mänsklig funktion och att statsfunktionerna och verksamheterna är mänskliga funktioner. Han glömmer att den "särskilda personlighetens" väsen inte är hennes skägg, hennes blod, hennes abstrakta kropp, utan hennes sociala kvalitet och att statsfunktionerna etc. inte är något annat än tillvaro- och verkningsformer för människans sociala kvaliteter. Självfallet bör alltså individerna, i den mån de är bärare av statsfunktioner och ämbeten, betraktas i enlighet med sin sociala och icke sin privata kvalitet.

§ 278. "Dessa båda bestämningar, att statens särskilda funktioner och myndigheter är självständiga och fasta vare sig för sig eller i individers särskilda vilja, utan har sin rot i statens enhet såsom deras enkla själv, utgör statens suveränitet".

"Despotismen betecknar överhuvud tillståndet av laglöshet, där den särskilda viljan såsom sådan, en monarks eller ett folks [...] gäller som lag eller snarare i stället för lag, medan däremot suveräniteten just utgör momentet av idealitet hos de särskilda sfärerna och funktionerna i det lagliga konstitutionella tillståndet, att nämligen en sådan sfär inte är något oavhängigt, i sina syften och verkningssätt självständigt och blott i sig själv försjunkande, utan är avhängig och bestämd av helhetens syfte (vad man i allmänhet med ett obestämt uttryck kallar statens väl). Denna idealitet framträder på dubbelt sätt. - I fredligt tillstånd sörjer de särskilda sfärerna och funktionerna för sina egna funktioner [...] och det är dels blott genom sakens omedvetna nödvändighet som deras omsorg om sig själva slår över i ett bidrag till det ömsesidiga bevarandet och till helhetens bevarande [...] dels är det emellertid den direkta inverkan ovanifrån som de fås att ständigt återvända till det helas syfte och därtill [...] tvingas att direkt bidra till detta bevarande. I tillstånd av nöd, om det nu gäller inre eller yttre, är det suveräniteten, i vars enkla begrepp den i sina säregenheter bestående organismen går upp, som är anförtrodd statens räddning under uppoffrande av detta eljest berättigade. Det är då idealismen kommer till sin säregna verklighet."

Denna idealism har alltså inte utvecklats till ett medvetet, rationellt system. Den framträder i fredligt tillstånd, antingen blott som yttre tvång, som pålägges privatlivet av den härskande makten genom "direkt inverkan ovanifrån", eller som ett blint, omedvetet resultat av själviskhet. Sin "säregna verklighet" har denna idealism blott i "krigs- eller nödtillstånd" hos staten, så att här dess väsen blott kommer till uttryck såsom "krigs- eller nödtillstånd" hos den verkliga bestående staten, under det att dess "fredliga" tillstånd just är själviskhetens krig och nöd.

Suveräniteten, statens idealism, existerar därför blott som inre nödvändighet, som idé. Hegel är nöjd redan med detta, ty det handlar blott om Idén. Suveräniteten existerar alltså å ena sidan blott som omedveten, blind substans. Vi skall snart lära känna dess andra verklighet.

Den första satsen betyder blott att denna idealitets allmänna tanke, vars sorgliga existens vi just beskådat, måste vara subjektens självmedvetna verk och såsom sådant måste existera för dem och i dem.

Om Hegel hade utgått från de verkliga subjekten som statens grundvalar så hade han inte behövt låta staten subjektifieras på ett mystiskt sätt. "Subjektiviteten", säger Hegel, "är emellertid i sanning blott såsom subjekt, personligheten blott såsom person". Detta är också en mystifikation. Subjektiviteten är en bestämning till subjektet, personligheten en bestämning till personen. I stället för att nu uppfatta dem som predikat till sina subjekt, självständiggör Hegel predikaten och låter dem så på mystiskt sätt förvandlas till sina subjekt.

Predikatens existens är subjektet, alltså är subjektet subjektivitetens existens etc. Hegel självständiggör predikaten, objekten, men han gör det skilt från deras verkliga självständighet, deras subjekt. Efteråt ter sig så det verkliga subjektet som resultat, medan man borde utgå från det verkliga subjektet och dess objektivering. Verkligt subjekt blir därför den mystiska substansen och det reella subjektet framträder som något annat, som ett moment hos den mystiska substansen. Just emedan Hegel utgår från predikaten till den allmänna bestämningen i stället från det reella ens, och ändock en bärare av dessa attribut måste finnas, blir den mystiska Idén denna bärare. Dualismen ligger i att Hegel inte betraktar det allmänna som det verkligt-ändligas d.v.s. existerandes, bestämdas, väsen, eller det verkliga ens som det oändligas sanna subjekt.

Sålunda blir här först suveräniteten, statens väsen, betraktad som ett självständigt väsen, objektiverad. Sedan måste förstås detta objektiva åter bli till subjekt. Detta subjekt framträder emellertid därpå som en självinkarnation av suveräniteten, under det att suveräniteten inte är något annat än statssubjektens objektiverade ande.

Vi bortser från denna grundläggande brist i framställningen, och betraktar denna första sats i paragrafen. Som där står, betyder den inget annat än: suveräniteten, statsidealismen som person, som "subjekt", existerar, självfallet, som många personer, många subjekt, eftersom ingen enskild person i sig upptagit personlighetens sfär, och inget enskilt subjekt subjektivitetens sfär. Vad vore det för en statsidealism, som i stället för medborgarnas verkliga självmedvetande, i stället för statens gemensamma själ, vore en person, ett subjekt? Mer än så kommer Hegel inte med i denna sats. Låt oss emellertid nu betrakta den andra satsen, som är länkad till den första. Hegel är ute efter att framställa monarken såsom den verkliga "gudamänniskan", som Idéns verkliga inkarnation.

"Suveräniteten existerar blott såsom viljans ... abstrakta, i samma mån grundlösa, självbestämmande, vari beslutet i sista hand ligger. Detta är det individuella hos staten såsom sådant, vilken blott däri är En ... i den författning som utvecklats till reell förnuftighet har vart och ett av begreppets tre moment sin för sig verkliga, avsöndrade gestaltning. Det helas absolut avgörande moment är därför inte individualiteten överhuvud, utan En individ, monarken."

Vi har redan förut uppmärksammat satsen. Momentet av beslutande, det godtyckliga emedan bestämda avgörandet är viljans furstliga makt överhuvud. Furstemaktens idé, som Hegel framställer den, är blott godtyckets idé, viljebeslutandets idé.

Medan Hegel emellertid just uppfattar suveräniteten såsom statens idealism, som delarnas verkliga bestämning genom helhetens idé, gör han den nu till "viljans abstrakta, i samma mån grundlösa självbestämmande, vari avgörandet i sista hand ligger. Detta är det individuella hos staten såsom sådant". Tidigare gällde det subjektiviteten, nu gäller det individualiteten. Staten som suverän måste vara En, En individ, äga individualitet. Staten är "icke blott" däri, i denna individualitet En, individualiteten är blott dess enhets naturliga moment - statens naturattribut. "Det absolut avgörande momentet är därför inte individualiteten överhuvud, utan En individ, monarken." Varför? Eftersom "vart och ett av begreppets tre moment i den författning som utvecklats till reell förnuftighet har sin för sig verkliga, avsöndrade gestaltning." "Enskildheten" är ett moment hos begreppet, men detta är ännu icke En individ. Och vad skulle det också vara för en författning, där det allmänna, det särskilda och det enskilda hade "sin för sig verkliga, avsöndrade gestaltning"? Då det överhuvud inte är fråga om något abstraktum, utan om staten, om samhället, så kan man till och med anta Hegels klassifikation. Vad skulle följa? Medborgaren är såsom bestämmande av det allmänna lagstiftare, såsom avgörande i det enskilda, såsom verkligt viljande är han furste. Vad skulle det betyda: Statsviljans individualitet är "en individ", en särskild, från alla åtskild individ? Också det allmänna, lagstiftningen, har en "för sig verklig, avsöndrad gestaltning". Skulle man därav kunna sluta: "lagstiftningen är dessa särskilda individer".

Hegel gör alla attribut hos de konstitutionella monarkerna i det nuvarande Europa till viljans absoluta självbestämningar. Han säger inte: monarkens vilja är avgörandet i sista hand, utan: viljans avgörande i sista hand är - monarken. Den första satsen är empirisk, den sista förvränger det empiriska faktum till ett metafysiskt axiom.

Hegel blandar samman de båda subjekten, suveräniteten "som den sig själv vissa subjektiviteten" och suveräniteten "som viljans grundlösa självbestämmande, som den individuella viljan", för att konstruera upp "Idén" som "En individ".

Självfallet måste den sig själv vissa subjektiviteten också verkligen vilja, vilja också som enhet, som individ. Men vem har då någonsin betvivlat, att staten handlar genom individer? Om Hegel velat säga: Staten måste ha en individ som representant för sin individuella enhet, så kunde han härur inte få fram någon monark. Såsom positivt resultat av denna sats behåller vi blott:

Monarken är i staten den individuella viljans moment, det ogrundade självbestämmandet, godtycket.

Hegels anmärkning till denna paragraf är så egendomlig, att vi närmare måste belysa den.

"En vetenskaps immanenta utveckling, härledandet av dess hela innehåll ur det enkla begreppet ... uppvisar den egendomligheten, att ett och samma begrepp, här Viljan, som till en början, emedan det just är i början, är abstrakt, bevaras, men att dess bestämningar, och därtill blott av sig själva, förtätas och på detta sätt vinner ett konkret innehåll. Sålunda har det grundläggande momentet hos den i den omedelbara rätten abstrakta personligheten vidareutvecklats genom sina olika former av subjektivitet och är här, i den absoluta rätten, i staten, viljans fullkomligt konkreta objektivitet, statens personlighet, dess självvisshet. Detta senare, som upphäver alla särskildheter i det enkla självet, bryter alla överväganden av skäl och motskäl, som man i evighet kan vackla mellan, och genom sitt: Jag vill, beslutar, begynner all handling och all verklighet."

Först och främst är det inte en "egendomlighet hos vetenskapen" att sakens grundläggande begrepp alltid återkommer.

Sedan har det heller inte skett något framåtskridande. Den abstrakta personligheten var den abstrakta rättens subjekt. Den har inte förändrats, den är återigen såsom abstrakt personlighet statens personlighet. Hegel hade inte bort förvåna sig över att den verkliga personen - och personerna utgör staten - överallt återkommer som dess väsen. Han hade bort förvåna sig över motsatsen, men än mera över att personen såsom statsperson återvänder i samma torftiga abstraktion som privaträttens person.

Hegel definierar här monarken som "statens personlighet", dess "självvisshet". Monarken är "den personifierade suveräniteten", den "till människa vordna suveräniteten", det köttsliga statsmedvetandet, varigenom alltså alla andra är uteslutna från denna suveränitet, från personligheten och från statsmedvetandet. Samtidigt förmår emellertid Hegel inte ge denna "Souveraineté personne" något annat innehåll än "jag vill", viljans moment av godtycke. "Statsförnuftet" och "statsmedvetandet" är en enda empirisk person under uteslutande av alla andra, men detta personifierade förnuft har inget annat innehåll än abstraktionen av "Jag vill". L'état c'est moi <staten det är jag>.

"Personligheten och subjektiviteten överhuvud har emellertid vidare såsom något oändligt, något på sig själv inriktat, blott sanning, och därtill sin närmaste, omedelbara sanning, som person, för sig varande subjekt och det för sig varande är likaså helt enkelt Ett."

Det är självklart, att eftersom personlighet och subjektivitet blott är predikat till person och subjekt, så existerar de blott som person och subjekt, och därtill är personen En. Men, borde Hegel ha fortsatt, det som är Ett äger helt enkelt bara sanning såsom många Ett. Predikatet, väsendet, fullbordar aldrig sin existenssfär i ett Ett, utan i de många Ett.

I stället konkluderar Hegel:

"Statens personlighet är blott verklig som en person, monarken."

Alltså, medan subjektiviteten blott är verklig såsom subjekt, och subjektet blott såsom Ett, är statens personlighet blott verklig såsom en person. En skön slutsats. Hegel hade lika gärna kunnat dra slutsatsen: emedan den enskilda människan är ett Ett, är människosläktet blott en enda människa.

"Personlighet uttrycker begreppet såsom sådant, personen innehåller samtidigt dess verklighet och begreppet är blott med denna bestämning Idé, sanning."

Personligheten är naturligtvis blott en abstraktion utan personen, men personen är blott personlighetens verkliga idé i dess arttillvaro, såsom personerna.

"En så kallad moralisk person, samhälle, kommun, familj, hur konkret den än i sig kan vara, har blott såsom moment personligheten inom sig. Den har däri inte kommit till sin sanna existens. Staten är emellertid just denna totalitet vari begreppets moment har nått fram till verkligheten i enlighet med sin säregna sanning."

En stor förvirring råder i denna sats. Den moraliska personen, samhället etc. kallas abstrakt, alltså just de gestaltningar av arten, där den verkliga personen bringar sitt verkliga innehåll till existens, objektiveras och uppger abstraktionen av "person quand mème" <trots allt>. I ställer för att erkänna detta förverkligande av personen såsom det mest konkreta skall staten ha företräde, att "begreppets moment" "det enskilda" når fram till en mystisk "tillvaro". Det förnuftiga består inte i att den verkliga personens förnuft når fram till verkligheten, utan i att det abstrakta begreppets moment gör det.

"Monarkens begrepp är det svåraste begreppet för resonerandet, d.v.s. för det reflekterande förståndsbetraktandet, emedan det blir stående i de individualiserade bestämningarna och därför också blott känner grunder, ändliga synpunkter, och härledandet från grunder. Sålunda framställer det monarkens värdighet såsom någonting icke blott till form utan också till sin bestämning härlett. Men hans begrepp är icke någonting härlett, utan något som har sitt rena ursprung ur sig självt. Mycket nära (verkligen!) ligger den föreställning, att monarkens prerogativ skall betraktas som något som är grundat på gudomlig auktoritet, ty däri ligger dess obetingade natur."

"Sitt rena ursprung ur sig självt" har i viss bemärkelse varje nödvändig existens. I detta avseende är kungens lus lika god som han själv. Härmed hade alltså inte Hegel sagt något speciellt om monarken. Skall emellertid något speciellt gälla för monarken, som absolut skiljer honom från alla övriga objekt inom vetenskapen och rättsfilosofin, så vore det ett verkligt narrstycke, och blott korrekt såtillvida som "en-person-idén" naturligtvis blott låter sig härledas ur fantasin och inte ur förståndet.

"Folksuveränitet kan det heta i den bemärkelsen, att ett folk överhuvud utåt är ett något självständigt och utgör en egen stat etc."

Detta är trivialt. Om fursten är den "verkliga folksuveräniteten" så måste "fursten" också utåt kunna gälla för "självständig stat", till och med utan folket. Är han emellertid suverän i det att han representerar folkenheten, så är han alltså själv blott en representant, en symbol för folksuveräniteten. Folksuveräniteten finns inte till genom honom, utan tvärtom han genom den.

"Man kan också tala om suveräniteten inåt, och säga att den vilar hos folket, om man blott talar om helheten i allmänhet, just som vi tidigare visat att suveränitet tillkommer staten (§§ 277, 278)."

Som om icke folket vore den verkliga staten. Staten är ett abstraktum. Folket allena är det konkreta. Och är det inte märkvärdigt hur Hegel, som utan tvekan skänker det abstrakta suveränitet, blott efter betänkligheter och reservationer tillerkänner ett konkretum en levande kvalitet som suveräniteten.

"Men folksuveränitet, taget som motsats till den suveränitet som existerar i monarken, är den vanliga bemärkelse vari man i modern tid börjat tala om folksuveränitet. I denna motsats tillhör folksuveräniteten de förvirrade tankar som bottnar i en kaotisk föreställning om folket."

De "förvirrade tankarna" och den "kaotiska föreställningen" finns dock här på Hegels sida. Naturligtvis är det, då suveräniteten finns hos monarken, dårskap att tala om en motsatt suveränitet hos folket. Ty det ligger i suveränitetens begrepp att den inte kan ha någon dubbel eller till och med motsättningsfylld existens. Men:

1) Frågan är just: Är den suveränitet, som finns absorberad i monarken, inte en illusion? Monarkens eller folkets suveränitet, det är frågan.

2) Kan man också tala om en folkets suveränitet i motsats till den i monarken existerande suveräniteten. Men då rör det sig inte om en och samma suveränitet, som uppstått på två håll, utan det handlar om två helt motsatta begrepp om suveränitet, av vilka det ena är en sådan som blott kan komma till existens hos en monark, den andra blott hos ett folk. Likaväl som man frågar: Är Gud suveränen eller är människan suveränen? Ett av de båda är osant, om ock en existerande osanning.

"Folket, utan sin monark och därmed med nödvändighet sammanhängande strukturering av helheten, är en formlös massa, som inte längre är någon stat, och som inte äger något av de attribut - suveränitet, regering, domstolar, förvaltning, ständer mm - som blott finns i den i sig formade helheten. Då sådana moment, som relateras till en organisation, till statens liv, uppträder hos ett folk upphör det att vara detta obestämda abstraktum som blott i den allmänna föreställningen kallas folk."

Allt detta är en tautologi. Om ett folk har en monark och en med denne nödvändigt och omedelbart sammanhängande strukturering, d.v.s. om det är strukturerat som monarki - då blir det självfallet, om det dras ur denna struktur, en formlös massa och blott en allmän föreställning.

"Om man med folksuveränitet förstår formen republik, och mera exakt, demokratin [...] så [...] kan det inför den utvecklade idén inte längre vara tal om en sådan föreställning."

Detta är alldeles riktigt om man nu blott har en "sådan föreställning" och ingen "utvecklad idé" om demokratin.

Demokratin är monarkins sanning, monarkin är inte demokratins sanning. Monarkin är med nödvändighet demokrati såsom en inkonsekvens mot sig själv - det monarkiska momentet är ingen inkonsekvens inom demokratin. Monarkin kan icke, men demokratin kan begripas utifrån sig själv. Hos demokratin kräver inget av momenten någon annan innebörd än vad som tillkommer det. Vart och ett är verkligen blott moment hos hela demos. Hos monarkin bestämmer en enda del helhetens karaktär. Hela författningen måste modifieras efter denna fasta punkt. Demokratin - det är släktnamnet för konstitutioner. Monarkin är en art, och därtill en usel. Demokratin är innehåll och form. Monarkin skall bara vara form, men den skämmer innehållet.

Hos monarkin har helheten, folket, inordnats under en av sina existensformer, den politiska författningen. Hos demokratin ter sig författningen själv blott som en bestämning, och därtill självbestämning hos folket. Hos monarkin har vi författningens folk - hos demokratin folkets författning. Demokratin är lösningen på alla författningars gåtor. Här är författningen icke blott i sig, till sitt väsen, utan till sin existens, till sin verklighet tillbaka på sin verkliga grund, den verkliga människan, det verkliga folket, och satt som sitt eget verk. Författningen ter sig som vad den är - människans fria handling. Man kunde ha sagt att detta i viss mån också gäller om den konstitutionella monarkin, men demokratins speciella särmärke är att författningen här blott utgör ett tillvarons moment hos folket, att den politiska författningen icke för sig utgör staten.

Hegel utgår från staten och gör människan till den subjektifierade staten. Demokratin utgår från människan och gör staten till den objektifierade människan. Precis som religionen icke skapar människan utan människan religionen, så skapar icke författningen folket utan folket författningen. Demokratin förhåller sig i visst hänseende till alla övriga statsformer som kristendomen till alla övriga religioner. Kristendomen är religionen κατ' έξοχήν <i synnerhet>, religionens väsen, den deifierade människan som särskild religion. Så är demokratin väsendet hos all statsförfattning, den församhälleligade människan som särskild statsförfattning. Den förhåller sig till övriga författningar som släktet till sina arter, det är bara det att släktet här själv framträder som existens och därmed framträder gentemot alla existenser som inte motsvarar väsendet såsom en särskild art. Demokratin förhåller sig till alla övriga statsformer som vore den deras Gamla Testament. Människan finns inte till för lagens skull, utan lagen för människans skull, den är en mänsklig existensform, medan i andra former människan är en juridisk existensform. Detta är demokratins säregenhet.

Alla övriga statsbildningar är en viss, bestämd statsform. Hos demokratin är den formella principen tillika den materiella principen. Därför är den för första gången den sanna enheten av allmänt och särskilt. I monarkin, t.ex. i republiken som blott en särskild statsform, har den politiska människan sin särskilda tillvaro vid sidan av den opolitiska, privatmänniskan. Egendomen, avtalet, äktenskapet, det borgerliga samhället framträder här (liksom Hegel helt riktigt visat det för dessa abstrakta statsformer, blott att han avsett att utveckla statens idé) såsom särskilda existensformer vid sidan av den politiska staten, som det innehåll till vilket den politiska staten förhåller sig som den organiserande formen, och egentligen blott som det bestämmande, begränsande, än bejakande, än förnekande innehållslösa förståndet. Hos demokratin är den politiska staten, som står vid sidan av detta innehåll och avskiljer sig från det, själv blott ett särskilt innehåll och en särskild existensform för folket. Hos monarkin t.ex. har detta särskilda, den politiska författningen, innebörden av det allt särskilt behärskande och bestämmande allmänna. Hos demokratin är staten såsom något särskilt, blott särskild, såsom något allmänt det verkligt allmänna, d.v.s. har ingen bestämmelse åtskild från det övriga innehållet. De nyare fransmännen har tolkat detta så att den politiska staten går under i den sanna demokratin. Detta är riktigt såtillvida som den inte längre gäller för helheten qua politisk stat, som författning.

I alla stater som står utanför demokratin är staten, lagen, författningen det härskande, utan att verkligen härska. Ty den genomtränger inte materiellt de övriga, icke-politiska sfärerna. I demokratin är författningen, lagen, staten själv blott en självbestämning hos folket, och ett bestämt innehåll hos det, i den mån den är en politisk författning.

Det är för övrigt självklart att alla statsformer som sin sanning har demokratin och att de därför, i den mån de icke har demokrati, är osanna.

I de gamla staterna utgjorde den politiska staten statsinnehållet under uteslutande av alla andra sfärer. Den moderna staten är en anpassning mellan den politiska och opolitiska staten.

Hos demokratin har den abstrakta staten upphört att vara det förhärskande momentet. Striden mellan monarki och republik är själv ännu en strid inom den abstrakta staten. Den politiska republiken är demokratin inom den abstrakta statsformen. Demokratins abstrakta statsform är därför republiken - den upphör emellertid här att vara en enbart politisk författning.

Egendomen etc., kort sagt rättens och statens hela innehåll, är med smärre modifikationer samma i Nordamerika som i Preussen. Där är alltså republiken blott en statsform liksom monarkin är det här. Statens innehåll ligger utanför dessa författningar. Därför har Hegel rätt då han säger: den politiska staten är författningen, d.v.s. den materiella staten är icke politisk. Här finns blott en yttre identitet, en ömsesidig bestämning. Av de olika momenten i nationens liv var det allra svårast att utveckla den politiska staten, författningen. Den utvecklades som det allmänna förnuftet gentemot de andra sfärerna, såsom något dem hinsides. Den historiska uppgiften blev då att återerövra den, men de särskilda sfärerna har därvid inget medvetande om att deras privata väsen motsvarar författningens eller den politiska statens väsen, och att dess hinsides existens inte är något annat än bekräftelsen på deras egen alienation <Entfremdung>. Hittills var den politiska författningen gentemot den religiösa sfären folklivets religion, gentemot dess allmänhets himmel var den dess verklighets jordiska existensform. Den politiska sfären var den enda statssfären i staten, den enda sfär vari innehåll som form var artinnehåll, det sant allmänna. Samtidigt blev, emedan denna sfär stod gentemot de andra, också dess innehåll ett formellt och särskilt. Det politiska livet i modern bemärkelse är folklivets skolastik. Monarkin är det fulländade uttrycket för denna alienation. Republiken är dess negation inom dess egen sfär. Man inser att den politiska författningen först kan utvecklas som sådan då privatsfärerna uppnått en självständig existens. Då handel och jordegendom är ofria, ännu icke självständiggjorda, finns det ännu ingen politisk författning. Medeltiden var ofrihetens demokrati.

Abstraktionen av staten såsom sådan tillhör först den moderna tiden, eftersom privatlivets abstraktion först gör det. Abstraktionen av den politiska staten är en modern produkt.

Under medeltiden fanns det livegna, feodalegendom, skrån, de lärdas korporationer etc., d.v.s. under medeltiden är egendom, handel, societet, människa politiska. Statens materiella innehåll är givet genom dess form. Varje privatsfär har en politisk karaktär eller är en politisk sfär - eller politiken är också privatsfärernas karaktär. Under medeltiden är den politiska författningen privategendomens, men blott emedan privategendomens författning är en politisk författning. Under medeltiden är nationens och statens liv identiska. Människan är statens verkliga princip, men den ofria människan. Det är alltså ofrihetens demokrati, den genomförda alienationen. Den abstrakta reflekterade motsatsen tillhör först den moderna världen. Medeltiden är den verkliga, den moderna tiden den abstrakta dualismen.

"På det stadium vi tidigare uppmärksammat, vari indelningen av författningarna i demokrati, aristokrati och monarki gjordes, utifrån ståndpunkten av den substantiella enhet som ännu förblir i sig själv och som ännu icke nått sin oändliga åtskillnad och fördjupning i sig själv, då framträder icke momentet av sig själv bestämmande viljebeslut i sista hand såsom immanent organiskt moment hos staten för sig i dess säregna verklighet."

I den omedelbara monarkin, demokratin, aristokratin finns det ännu ingen politisk författning till skillnad från den verkliga materiella staten eller det nationella livets övriga innehåll. Den politiska staten framträder ännu icke som den materiella statens form. Antingen är som i Grekland, res publica <staten> den verkliga privatangelägenheten hos borgarna, deras verkliga innehåll, och privatmänniskan är slav. Den politiska staten såsom politisk är det sanna och enda innehållet hos deras liv och vilja. Eller, som hos den asiatiska despotin, är den politiska staten blott en enda individs privata godtycke - den politiska staten, liksom den materiella, är slav. Skillnaden mellan dessa stater av substantiell enhet mellan folk och stat och den moderna staten består inte, som Hegel vill, i att särskilda moment hos författningen utvecklats till någon särskild verklighet, utan i att själva författningen utvecklats till en särskild verklighet vid sidan av nationens verkliga liv, att den politiska staten blivit till författning för den övriga staten.

§ 280. "Detta slutgiltiga själv hos statsviljan är i denna sin abstraktion enkelt och därför omedelbar enskildhet. I själva dess begrepp ligger härmed naturlighetens attribut. Monarken är således väsentligen bestämd såsom denna individ, abstraherat från allt annat innehåll, och denna individ bestämd till monarkisk värdighet på omedelbart naturligt sätt, genom den naturliga börden."

Vi har redan hört, att subjektiviteten är subjekt, och subjektet med nödvändighet är en empirisk individ, En. Vi hör nu, att attributet naturlighet, köttslighet ligger i begreppet omedelbar enskildhet. Hegel har blott bevisat det självklara, att subjektiviteten blott existerar som köttslig individ - och självfallet hör den naturliga börden till köttsliga individer.

Hegel anser sig ha bevisat, att statssubjektiviteten, suveräniteten, monarken "väsentligen" är "bestämd såsom denna individ, abstraherad från allt annat innehåll, och denna individ bestämd till monarkisk värdighet på omedelbart naturligt sätt genom den naturliga börden." Suveräniteten, den monarkiska värdigheten är alltså boren. Monarkens liv bestämde hans värdighet. På statens högsta topp avgör alltså i stället för förnuftet den blotta skapelsen. Börden bestämde monarkens kvalitet, liksom den bestämmer kreaturens.

Hegel har bevisat att monarken måste födas, vilket ingen betvivlar, men han har inte bevisat att födelsen ger upphov till en monark.

Människans födelse till monark låter sig lika lite förvandlas till en metafysisk sanning som Jungfru Marias obefläckade avlelse. Men precis som denna senare föreställning, detta faktum hos medvetandet, låter sig också detta empiriska faktum förklaras ur mänskliga illusioner och förhållanden.

I den anmärkning vi närmare skall betrakta roar sig Hegel med att konstatera hur han lyckats bevisa att det oförnuftiga är absolut förnuftigt.

"Denna övergång från den rena självbestämningens begrepp till Varats omedelbarhet och därmed till Naturligheten är av rent spekulativ natur, och kunskapen härom tillhör därför den logiska filosofin."

Det är verkligen ren spekulation, men inte språnget från den rena självbestämningen, en abstraktion, till den rena naturligheten (bördens slump), car les extrèmes se touchent <ty ytterligheterna berör varandra>. Det spekulativa består i att detta kallas en "begreppsövergång" och att den fullkomliga motsägelsen utges för att vara identitet, den högsta inkonsekvensen för konsekvens.

Som en positiv bekännelse av Hegel kan vi ta, att då den ärftlige monarken träder i stället för det sig själv bestämmande förnuftet och det abstrakt naturbestämda framträder, inte som vad det är, som naturbestämmelse, utan som statens högsta bestämning, detta är den positiva punkt, där monarkin inte längre kan upprätthålla skenet av att vara den förnuftiga viljans organisation.

"Det är för övrigt i stort sett samma (?) Övergång som är känd som viljans natur överhuvud och är den process varigenom ett innehåll från subjektiviteten (såsom föreställt syfte) översattes i tillvaro [...] Men den säregna form av Idén och övergången som här ses, det omedelbara omslaget av viljans rena självbestämmande (själva det enkla begreppets) till ett Detta och till naturlig Tillvaro, utan förmedling av något särskilt innehåll (något syfte i handlingen)."

Hegel säger, att statssuveränitetens omvandling (ett viljans självbestämmande) till den födde monarkens kropp (till Tillvaron) i stort sett är den innehållets övergång som viljan gör för att förverkliga ett tänkt syfte, översätta det i Tillvaron. Men Hegel säger: i stort sett. Den säregna skillnad han anger är så säregen att den upphäver all analogi och sätter magin i stället för "viljans natur överhuvud".

För det första är det föreställda syftets omslående i tillvaron här omedelbart, magiskt. För det andra är här subjektet, viljans rena självbestämmande, det rena begreppet själv. Det är viljans väsen som bestämmer såsom mystiskt subjekt, det är inget verkligt, individuellt, medvetet viljande, det är viljans abstraktion som slår över i en naturlig tillvaro, den rena Idén som förkroppsligas i en individ.

För det tredje: liksom viljans förverkligande i en naturlig tillvaro sker omedelbart, d.v.s. utan medel, som annars viljan behöver för att objektiveras, så fattas till och med ett särskilt, d.v.s. bestämt syfte. I stället för "förmedlingen genom något särskilt innehåll, något syfte i handlandet" måste den handla mystiskt, naturligtvis, ty det finns inget handlande subjekt utom abstraktionen, viljans rena Idé. Ett syfte, som inte är särskilt, är inget syfte, liksom en handling utan syfte är en meningslös handling. Således avslöjar sig hela liknelsen med viljans teleologiska akt till slut själv som en mystifikation. Idéns innehållslösa handling.

Medlet är den absoluta viljan och filosofens ord, det särskilda syftet, är åter det filosoferande subjektets syfte att framkonstruera den ärftlige monarken ur idéernas rike. Syftets förverkligande sker genom Hegels blotta försäkran.

"I det s.k. ontologiska gudsbeviset har vi samma omslag av det absoluta begreppet i Varat" (samma mystifikation). "Det som utgjort idéns djup i modem tid har på senare tid" (med rätta) "utgetts för obegripligt".

"Men eftersom monarkens begrepp helt och hållet anses tillhöra det vanliga" (d.v.s. förståndiga) "medvetandets område, så förblir här desto mera förståndet vid sin inre åtskillnad och de resultat som härrör ur dess klyftiga resonemang, och förnekar så, att momentet av beslut i sista hand i staten i och för sig (d.v.s. i förnuftsbegreppet) är förbundet med den omedelbara naturligheten."

Man förnekar, att beslutet i sista hand är boret, och Hegel påstår, att monarken vore det borna beslutet i sista hand. Men vem har någonsin ifrågasatt, att det sista ordet i staten vore förknippat med verkliga, levande individer, att det alltså "är förbundet med den omedelbara naturligheten"?

§ 281. "Båda momenten i sin odelade enhet, viljans sista grundlösa själv och den därmed lika grundlösa existensen, såsom den åt naturen hemfallna bestämningen - denna Idé av det av godtycket oberörda utgör monarkens majestät. I denna enhet ligger statens verkliga enhet, och det är blott härigenom, dess inre och yttre omedelbarhet, som statens enhet höjes över möjligheten att dras ned i sfären för det särskilda och dess godtycke, syften och åsikter, undan fraktionernas strider om tronen och statsmaktens försvagning och krossande."

De båda momenten är: viljans accident, godtycket och naturens accident, börden, alltså Hans Majestätets Accident. Tillfälligheten är alltså statens verkliga enhet.

Hur "inre och yttre omedelbarhet" kan vara fri från kollision etc. är ett obegripligt påstående av Hegel, ty det är just omedelbarheten som är utsatt härför.

Det som Hegel påstår om valriket gäller i än högre grad om den ärftliga monarken:

"Författningen blir nämligen i ett valrike genom förhållandens natur, att däri den partikulära viljan får det slutliga avgörandet, en valkapitulation" etc. etc. "till ett prisgivande av statsmakten åt den partikulära viljans diskretion, varur följer att de särskilda statsmyndigheterna förvandlas till privategendom."

§ 282. "Ur monarkens suveränitet härrör rätten att benåda förbrytare, ty blott denna tillkommer förverkligandet av Andens makt att göra det gjorda ogjort, och att förinta brottet genom att glömma och förlåta."

Rätten att benåda är nådens rätt. Nåden är det högsta uttrycket för det accidentella godtycket, som Hegel typiskt nog gör till monarkens egentliga attribut. Hegel bestämmer i tillägget "det grundlösa beslutet" som dess ursprung.

§ 283. "Det andra momentet som ligger i furstemakten är momentet av särskildhet eller av bestämt innehåll, och detsammas inordnande under det allmänna. I den mån detta ges en särskild existens är det högre rådgivande organ eller personliga rådgivare. Dessa förebär inför monarken, för hans beslut, innehållet i förekommande statsangelägenheter eller de juridiska bestämmelser som blivit nödvändiga genom förhandenvarande behov, tillsammans med deras objektiva sidor, bevekelsegrunder, relevanta lagar, omständigheter o.s.v. o.s.v. Valet av individer för dessa uppdrag tillkommer hans oinskränkta godtycke, liksom deras avlägsnande, ty de har att göra med monarkens omedelbara person."

§ 284. "Eftersom det endast är beträffande beslutsfattandets objektiva element (kunskapen om ett innehåll och omständigheterna, lagliga och andra beslutsgrunder) som ansvar kan existera, med andra ord, eftersom blott denna aspekt objektivt kan bevisas och därmed bli föremål för rådgivning skilt från monarkens såsom sådan personliga vilja, är blott dessa rådgivande organ eller individer underkastade ansvar. Monarkens säregna majestät är, såsom sista avgörande subjektivitet, höjd över allt ansvar för regeringens handlingar."

Hegel beskriver här helt empiriskt ministerväldet, såsom det merendels fungerar i de konstitutionella staterna. Det enda som filosofin tillägger är att det upphöjer detta "empiriska faktum" till existens, till predikat för "momentet av särskildhet hos furstemakten".

(Ministrarna representerar den förnuftiga, objektiva sidan hos den suveräna viljan. Dem tillkommer därför också äran av ansvaret, medan monarken avspisas med den egendomliga utsmyckningen "majestät".) Det spekulativa momentet är alltså mycket torftigt. I sina särskildheter vilar framställningen däremot på helt empiriska, därtill mycket abstrakta och mycket dåliga empiriska grunder.

Så har exempelvis valet av ministrar underställts monarkens "oinskränkta godtycke", "ty de har med monarkens omedelbara person att göra", emedan de är ministrar. På samma sätt kan det "oinskränkta valet" av kammartjänare åt monarken härledas ur den absoluta Idén.

Bättre är orsaken till ministrarnas ansvarighet: "eftersom det endast är beträffande beslutfattandets objektiva element (kunskapen om ett innehåll och omständigheterna, lagliga och andra bevekelsegrunder) som ansvar kan existera, med andra ord, eftersom blott denna aspekt objektivt kan bevisas." Självfallet, "den slutgiltigt avgörande subjektiviteten", den rena subjektiviteten, det rena godtycket är inte objektivt, och är alltså inte i stånd till att objektivt beläggas, att ha något ansvar, så snart en individ gjorts till godtyckets helgade, sanktionerade existens. Hegels bevis är slående, om man utgår från konstitutionella förutsättningar, men Hegel har härmed inte belagt dessa förutsättningar, att han analyserar de föreställningar som ligger till grund för dem. I denna förväxling ligger hela den okritiska karaktären hos den hegelska rättsfilosofin.

§ 285. "Det tredje momentet hos furstemakten gäller det i och för sig allmänna, som i subjektivt avseende består i monarkens samvete, i objektivt avseende består i författningen i dess helhet och i lagarna. Furstemakten förutsätter i samma mån de andra momenten som vart och ett av dessa förutsätter den."

§ 286. "Den furstliga maktens objektiva garanti, den lagenliga rätten till succession på tronen, ligger i att just som denna sfär har sin verklighet, avskild från de andra genom förnuftet bestämda momenten, så har dessa andra för sig säregna rättigheter och skyldigheter i enlighet med sin bestämning. Varje element, bibehåller genom att bibehålla sig själv i en förnuftig organism därmed också de andra i deras säregenhet."

Hegel inser inte, att han med detta tredje moment, "det i och för sig allmänna", spränger de båda första i luften eller tvärtom. "Furstemakten förutsätter i samma mån de andra momenten som vart och ett av dessa förutsätter den." Om detta sättande inte skall tas mystiskt, utan realiter, så sättes inte furstemakten genom börden, utan genom de andra momenten, är alltså inte ärftlig utan flyter. Den är en bestämning till staten, som omväxlande fördelas bland statsindivider i enlighet med de andra momentens organisation. I en förnuftig organism kan inte huvudet vara av järn och kroppen av kött. För att lemmarna skall kunna bibehållas måste de vara jämbördiga, av ett kött och blod. Den ärftlige monarken är dock inte jämbördig, han är av annat stoff. Prosan hos de andra statsmedborgarnas rationalistiska vilja konfronteras här med naturens magi. Därtill kommer, att elementen blott ömsesidigt kan bibehålla varandra, då hela organismen befinner sig i utveckling, och vart och ett av dem upphäves i denna utveckling - om alltså inget element, som t.ex. här statsöverhuvudet är "orubbligt", "oföränderligt". Hegel upphäver alltså genom denna definition den "medfödda suveräniteten".

För det andra ansvarsfriheten. Då fursten kränker "författningen i dess helhet" "lagarna", upphör hans ansvarsfrihet, eftersom hans författningsmässiga tillvaro gör det. Men just dessa lagar, denna författning befriar honom från ansvar. De motsäger alltså sig själva, och denna enda klausul upphäver lag och författning. Den konstitutionella monarkins författning är ansvarsfriheten.

Om Hegel nöjer sig med att "just som denna sfär har sin verklighet, avskild från de andra genom förnuftet bestämda momenten, så har dessa andra för sig säregna rättigheter och skyldigheter i enlighet med sin bestämning," så måste han kalla medeltidens författning för organisation, så återstår för honom blott en massa särskilda sfärer, som står sammanfogade av en yttre nödvändighet, och en personlig monark passar också bara i ett sådant sammanhang. I en stat, där varje attribut existerar för sig, måste också statssuveräniteten häfta vid en särskild individ.

(Resumé över Hegels framställning av den furstliga makten eller statsuveränitetens idé)

§ 279. I anmärkning på sid 367 heter det:

"Folksuveränitet kan man tala om i den meningen att ett folk överhuvudtaget utåt är självständigt och utgör en egen stat, som folket i Storbritannien. Däremot är inte längre folken i England eller Skottland, Irland eller från Venedig, Genua, Ceylon o.s.v. några suveräna folk, eftersom de upphört att ha egna furstar eller en högsta regering för sig."

Folksuveräniteten är alltså här nationaliteten, furstens suveränitet är nationaliteten eller furstendömets princip är nationaliteten som för sig och uteslutande utgör ett folks suveränitet. Ett folk, vars suveränitet uteslutande består i nationaliteten, har en monark. Folkens olika nationaliteter kan icke bättre manifestera sig än genom olika monarker. Samma klyfta som skiljer en absolut individ från en annan finns mellan dessa nationaliteter.

Grekerna (och romarna) var nationella, emedan och i den mån de var det suveräna folket. Germanerna är suveräna emedan och i den mån de är nationella[1].

Det heter vidare i samma anmärkning:

"En så kallad moralisk person, samhälle, kommun, familj, hur konkret den än i sig kan vara, har blott såsom moment personligheten abstrakt inom sig. Den har därför inte kommit till sin sanna existens. Staten är emellertid just denna totalitet vari begreppets moment har nått fram till verkligheten i enlighet med sin säregna sanning."

Den moraliska personen, samhälle, familj etc. har blott personligheten abstrakt i sig, i monarken har däremot personen staten inom sig.

Den abstrakta personen har först i den moraliska personen, samhälle, familj etc. bringat sin personlighet till en sann existens. Men Hegel uppfattar inte samhälle, familj, etc., överhuvudtaget den moraliska personen som förverkligandet av den verkliga, empiriska personen, utan som verklig person, som emellertid blott har personlighetens moment abstrakt inom sig. Därför kommer hos honom inte den verkliga personen till staten, utan staten måste först komma till den verkliga personen. I stället för att framställa staten som personens högsta verklighet, som människans högsta sociala verklighet, framställes här en enskild empirisk människa, den empiriska personen som statens högsta verklighet. Denna förvrängning av det subjektiva till det objektiva och av det objektiva till det subjektiva (som kommer sig av att Hegel vill skriva den abstrakta substansens, Idéns levnadshistoria, så att alltså den mänskliga verksamheten etc. måste te sig som verksamheten hos en annan, så att Hegel vill låta människoväsendet för sig verka som en imaginär enskildhet, i stället för i dess verkliga, mänskliga existens) får oundvikligen till resultat, att den empiriska existensen okritiskt tas som Idéns verkliga sanning. Ty det gäller inte att bringa den empiriska existensen till dess sanning, utan att bringa sanningen till dess empiriska existens. Och då framställer man det omedelbart förhandenvarande som ett realt moment hos Idén. (Mera längre fram om detta nödvändiga överslag från empiri till spekulation och från spekulation till empiri.)

På detta sätt ger man också intryck av något mystiskt och djupt. Det är mycket vulgärt att människan är född, och att denna genom den fysiska födelsen frambringade varelse blir till samhällelig människa, till medborgare etc. Genom födelsen blir människan allt vad hon är. Men det är mycket djupt, det är frappant, att statsidén omedelbart födes, och att den genom furstens födelse framfött sig själv till empirisk tillvaro. Härigenom har man inte utvunnit något nytt innehåll, utan blott förändrat det gamla innehållets form. Det har erhållit en filosofisk form, en filosofisk attest.

En annan konsekvens av denna mystiska spekulation är att en särskild empirisk existens, en enskild empirisk existens till skillnad från alla andra uppfattas som Idéns existensform. Återigen gör det ett djupt mystiskt intryck att se en särskild empirisk existens satt av Idén och sålunda på alla stadier möta en inkarnation av Gud.

Om t.ex. vid framställningen av familjen, det borgerliga samhället, staten etc., dessa samhälleliga existensformer hos människan betraktats som förverkligande, objektifiering av hennes väsen, så skulle familjen, etc., te sig som kvaliteter inneboende i ett subjekt. Människan förblir alla dessa väsendens väsen, men dessa väsenden skulle också framträda som hennes verkliga allmänhet, därmed också som det gemensamma. Om däremot familj, borgerligt samhälle etc. är bestämningar hos Idén, och substansen subjekt, måste de erhålla en empirisk verklighet, och den människomassa vari det borgerliga samhällets idé utvecklas är medborgare, de andra statsborgare. Då det emellertid blott rör sig om en allegori, om att tillmäta någon godtycklig empirisk existens den förverkligade Idéns betydelse, så inser man lätt att dessa kärl fyllt sin mission då de förvandlats till en inkarnation av något bestämt livsmoment av Idén. Det allmänna ter sig därför överallt som något bestämt, särskilt medan det enskilda ingenstans når sin sanna allmännelighet.

Allra djupast, allra mest spekulativt, synes det därför med nödvändighet, då de allra mest abstrakta bestämningarna, som ännu inte mognat till något sant samhälleligt förverkligande - statens naturliga grundvalar, som t.ex. (furstens) börd, eller privategendomen (i majoratet) - framträder som de högsta, omedelbart människovordna idéerna.

Och det är lätt att förstå. Den riktiga vägen har ställts på huvudet. Det enklaste är det krångligaste och det krångligaste det enklaste. Vad som bort vara utgångspunkten blir till mystiskt resultat, och vad som bort vara rationellt resultat blir till mystisk utgångspunkt.

Om emellertid fursten är den abstrakta person, som har staten inom sig, så betyder det inte alls, att statens väsen är det abstrakta, privatpersonen. Blott i sin blomstring uttalar staten sin hemlighet. Fursten är den enda privatperson vari privatpersonens förhållande till staten överhuvudtaget förverkligas.

Monarkens ärftlighet framgår ur hans begrepp. Han skall vara den person som specifikt skiljer sig från hela släktet, från alla andra personer. Vilken är då den sista påtagliga skillnaden mellan en person och alla andra? Kroppen. Kroppens högsta funktion är könslivet. Kungens högsta konstitutionella akt är därför hans könsakt, ty härigenom gör han en konung, och fortplantar sin egen kropp. Hans sons kropp är reproduktionen av hans egen, skapelsen av en konungslig kropp.

b) Regeringsmakten

§ 287. "Från beslutandet skiljer sig verkställandet och tillämpandet av de furstliga besluten, överhuvudtaget vidareförandet och upprätthållandet av vad som redan beslutats, förhandenvarande lagar, inrättningar, institutioner för gemensamma ändamål o.dyl. Denna funktion av subsumtion [...] tillkommer regeringsmakten, vari även inbegripes domstols- och polismyndigheter, vilka omedelbart förhåller sig till det borgerliga samhällets särintressen och hävdar det allmännas intressen i dessa syften."

Detta är den gängse förklaringen av regeringsmakten. Vad som är säreget för Hegel är bara att han koordinerar regeringsmakt, polis- och domstolsmyndigheter, under det att eljest administrativa och domstolsmyndigheter brukar behandlas som motsatser.

§ 288. "De kollektiva särintressena, som faller inom det borgerliga samhället och utanför själva statens i och för sig varande allmänhet (§ 256) har sin förvaltning i kommunernas korporationer (§ 251) och i andra näringar och ständer med deras myndigheter, tjänstemän, förvaltare o.s.v. Dessa angelägenheter är å ena sidan privategendomen och intressena hos dessa särskilda sfärer, och i detta avseende beror auktoriteten hos dessa tjänstemän av förtroendet från deras sociala likar och kommunmedlemmar, å andra sidan måste dessa kretsar underordna sig statens högre intressen. Emedan det förhåller sig så, kommer besättandet av dessa officiella poster i korporationerna i allmänhet att ske genom en blandning av val bland intressenterna och ett godkännande och utnämnelse från högre ort."

En enkel beskrivning av det empiriska förhållandet i vissa länder.

§ 289. "Upprätthållandet av det allmänna statsintresset och av legaliteten inom denna sfär av särskilda rättigheter, och tillbakaförandet av dessa därpå, kräver överinseende av tillförordnade ombud för regeringsmakten, verkställande ämbetsmän och högre rådgivande myndigheter, i den mån dessa är kollegialt konstituerade - vilka sammanlöper i toppen till myndighetspersoner som står i direkt kontakt med monarken."

Hegel har inte förklarat regeringsmakten. Men också om man förutsatt att han gjort det, så har han inte bevisat att den är mer än en funktion, en bestämning hos statsmedborgaren i allmänhet. Han har blott deducerat den som en särskild, separat myndighet genom att betrakta "särintressena hos det borgerliga samhället" såsom sådana, som "faller utanför själva statens i och för sig varande allmänhet".

"Liksom det borgerliga samhället är platsen för de individuella privatintressenas kamp alla mot alla, så har här dessas konflikt mot de kollektiva särintressena och dessas gemensamma kamp mot statens högre stående synsätt och förordningar sitt säte. Den korporationsanda, som skapas i de särskilda sfärerna, slår i sig själv om till statsanda, genom att den i staten ser medlet att hävda sitt särskilda syfte. På så sätt är detta hemligheten bakom medborgarnas patriotism, ty de vet att staten är deras substans, eftersom den skyddar deras särskilda sfärer, deras rättigheter och auktoritet liksom deras välfärd. Korporationsandan utgör därför, emedan den direkt innefattar det särskildas rotslående i det allmänna, statens djup och styrka, som den äger i övertygelsen."

Detta är märkligt:

1) På grund av definitionen av det borgerliga samhället som ett bellum omnium contra omnes <allas krig mot alla>;

2) emedan privategoismen avslöjas såsom "hemligheten bakom medborgarnas patriotism" och som "statens djup och styrka som den äger i övertygelsen",

3) eftersom "medborgaren", särintressenas man i motsats till den allmänna, medlemmen av det borgerliga samhället, betraktas såsom "fix individ", medan staten likaså i form av "fixa individer" konfronterar "medborgarna".

Hegel, skulle man trott, borde uppfatta "det borgerliga samhället", liksom "familjen" såsom attribut hos varje statsindivid och därmed också de senare "statsegenskaperna" som bestämning hos statsindividen överhuvud. Men det är inte samma individ som utvecklat en ny bestämning av sitt sociala väsen. Det är viljans väsen, som lär skola utveckla sina attribut ut ur sig själv. Statens bestående, olika och åtskilda empiriska existenser, betraktas som omedelbara förkroppsliganden av ett av dessa attribut.

Då det allmänna som sådant självständiggöres, förblandas det omedelbart med den empiriska existensen och det begränsade tas genast och okritiskt som uttryck för Idén.

Hegel råkar här blott i motsägelse med sig själv emedan han inte på samma sätt som med medborgaren fixerar "familjemänniskan" som en från övriga kvaliteter utesluten ras.

§ 290. "I regeringens verksamhet uppkommer likaså arbetsdelningen [...] Myndigheterna har därför den formella, men svåra uppgiften. Ty nedtill, där det borgerliga livet är konkret, regeras detsamma på konkret sätt medan regeringsaffärerna är uppdelade i sina abstrakta grenar, som behandlas av olika myndigheter, som utgör skilda medelpunkter, och vars verksamhet löper samman såväl nedtill som i den högsta regeringsmakten till en konkret överblick."

Tillägget här skall vi senare betrakta.

§ 291. "Regeringens affärer är av objektiv, för sig och till sin substans redan avgjord natur (§ 287) och skall genomföras och förverkligas av individer. Mellan de båda finns ingen omedelbar, naturlig anknytning. Individerna är därför inte bestämda därtill genom den naturliga personligheten och födelsen. Den objektiva faktorn för deras bestämmelse är kunskap och visad förmåga, en förmåga som garanterar staten att den får vad den behöver och samtidigt garanterar varje medborgare möjligheten att ägna sig åt det allmänna ståndet."

§ 292. "Eftersom det objektiva elementet vid utnämnelsen till offentliga ämbeten inte är geni, (som t.ex. inom konsten) sker urvalet med nödvändighet från en obestämd mängd individer, vilkas objektiva meriter inte med säkerhet kan fastställas, och är därför subjektivt. Valet av en enskild individ till en post, hans utnämning och hans bemyndigande att sköta offentliga angelägenheter - detta länkande av individen till ämbetet, såsom två gentemot varandra städse accidentiella sidor, tillkommer alltid monarken såsom den beslutande och suveräna statsmakten."

§ 293. "De särskilda statsangelägenheter, som monarkin överlämnar åt myndigheterna, utgör en del av den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten. Deras bestämda åtskillnad är också given genom sakens natur. Liksom myndigheternas verksamhet är en pliktuppfyllnad så är också deras angelägenheter en rätt som givits genom tillfälligheten."

Endast "den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten" noteras.

§ 294. "Den individ som genom den suveräna akten (§ 292) knutits till ett ämbete är hänvisad åt sin pliktuppfyllelse, såsom det substantiella i hans förhållande, betingelsen för denna anknytning. Häri finner han till följd av detta substantiella förhållande förmågan, sin tillförsäkrade särskildhet (§ 264) och frigöres i sitt yttre förhållande och i sin verksamhet från annan subjektiv avhängighet och inflytelse."

"Statstjänsten", heter det i anmärkningen, "fordrar [...] uppoffrande av självständig och godtycklig tillfredsställelse av subjektiva syften och ger just därför rätten att finna tillfredsställelse i pliktuppfyllelsen, men blott häri. Häri ligger, vad gäller denna aspekt, förknippandet av det allmänna och det särskilda intresset som utgör statens begrepp och inre stabilitet (§ 260)." "Genom tillförsäkrandet av de särskilda behovens tillfredsställelse har den yttre nöd upphävts, som kan föranleda en att söka medlen därtill på bekostnad av ämbetet och plikten. I den allmänna statsmakten finner de som uppdragits med dess angelägenheter skydd mot den andra subjektiva sidan, mot de regerades privata lidelser, vilkas privatintressen skadats o.s.v. genom att det allmänna intresset gjort sig gällande."

§ 295. "Statens och de regerades säkerhet gentemot maktmissbruk från myndigheter och ämbetsmän ligger å ena sidan omedelbart i deras hierarki och ansvarighet, å andra sidan i kommunernas, korporationernas rättigheter. Härigenom hämmas för sig inblandningen av subjektivt godtycke hos de myndigheter som anförtrotts ämbetsmän, och den kontroll ovanifrån som inte räcker till för att kontrollera den enskildes beteende, kompletteras underifrån."

§ 296. "Att lidelsefrihet, rättrådighet och mildhet blir till sed beror dels av den direkta moraliska och intellektuella fostran, som utgör en andlig motvikt mot allt vad där finns av mekaniskhet och annat inom de så kallade vetenskaper som är förknippade med dessa sfärer, inom den övliga yrkesutbildningen, det verkliga arbetet o.s.v., dels är statens storlek ett huvudmoment, varigenom såväl betydelsen av familjära och andra bindningar försvagas, som också hat, hämndbegär och andra sådana lidelser blir mera vanmäktiga och därmed mattare. Vid arbetet med de stora intressen som står på spel i en stor stat går dessa subjektiva sidor under av sig själva och vanan att respektera allmänintressen, åsikter och angelägenheter uppstår."

§ 297. "Regeringsmedlemmar och ämbetsmän utgör huvuddelen av mellanståndet, vari den bildade intelligentian och rättsmedvetandet hos folkets massa har sitt säte. Suveränitetens institutioner ovanifrån, och de korporativa organisationernas rättigheter underifrån ser till att detta skikt inte intar en aristokratiskt isolerad ställning eller gör bildning och duglighet till ett medel för godtycke och herravälde."

"Tillägg: I mellanståndet, till vilket hör statsämbetsmännen, finnes statsmedvetandet och den mest framstående bildning. Därför utgör detta stånd också dess grundpelare vad gäller rättrådighet och intelligens." "Att detta mellanstånd erhåller bildning är ett huvudintresse för staten, men detta kan blott ske i en organisation, som den vi sett, nämligen genom de rättigheter som förlänats särskilda kretsar, som står relativt oberoende, och genom en ämbetsmannavärld, vars godtycke strandar mot dem som besitter dessa rättigheter. Handlandet i enlighet med allmänna rättsprinciper och seden att handla på detta sätt är en följd av den motvikt som de för sig självständiga kretsarna utgör."

Det som Hegel säger om "regeringsmakten" förtjänar inte namnet av filosofisk framställning. De flesta paragraferna kan ordagrant vara hämtade ur den preussiska landsrätten, och ändå är den egentliga administrationen framställningens svåraste punkt.

Då Hegel redan hänfört "polis"- och "dömande" myndigheter till det borgerliga samhällets sfär, så blir regeringsmakten inget annat än administrationen, som han framställt såsom byråkrati.

Det borgerliga samhällets "självförvaltning" i "korporationer" är först och främst förutsatt byråkratin. Den enda bestämning som tillkommer är att valet av förvaltare, tjänstemän etc. är blandat, utgår från medborgarna och godkännes av den egentliga regeringsmakten ("högre godkännande", som Hegel säger).

Över denna sfär för "upprätthållandet av det allmänna statsintresset och legaliteten" står "regeringsmaktens tillförordnade ombud", de "verkställande ämbetsmännen" och de "kollegiala myndigheterna", som löper samman i "monarken".

I "regeringens verksamhet" sker det en "arbetsdelning". Individerna måste visa sin förmåga i regeringsangelägenheter, d.v.s. avlägga examina. Valet av bestämda individer till statliga ämbeten tillkommer den furstliga statsmakten. Indelningen av dessa angelägenheter är "given genom sakens natur". Ämbetets affärer är de statliga ämbetsmännens plikt, deras kall. Därför måste de vara besoldade av staten. Garanti mot byråkratiska missbruk utgör dels dess hierarki och ansvarighet, å andra sidan kommunernas och korporationernas rättigheter. Dess humanitet sammanhänger dels med den "direkta moraliska och intellektuella fostran" dels med "statens storlek". Ämbetsmännen utgör "mellanståndets huvuddel". "Suveränitetens institutioner ovanifrån" och "de korporativa organisationernas rättigheter underifrån" skyddar mot den såsom "aristokrati och herravälde". "Mellanståndet" är "bildningens" stånd. Voilà tout <Det är allt>. Hegel ger oss en empirisk beskrivning av byråkratin, dels av hur den verkligen är, dels den uppfattning den har om sig själv. Därmed har han klarat av det svåra kapitlet om "regeringsmakten".

Hegel utgår från skiljandet av "stat" och "borgerligt" samhälle, av "särintressen" och av det "i och för sig varande allmänna". Naturligtvis grundar sig byråkratin på denna skillnad. Hegel utgår från "korporationerna" som en förutsättning, och naturligtvis förutsätter byråkratin korporationerna, åtminstone "korporationsandan". Hegel utvecklar inget innehåll hos byråkratin, utan bara några allmänna definitioner om dess "formella" organisation, och naturligtvis är byråkratin blott "formalismen" av ett innehåll som ligger utanför den själv.

Korporationerna är byråkratins materialism, och byråkratin är korporationernas spiritualism. Korporationen är det borgerliga samhällets byråkrati. Byråkratin är statens korporation. I verkligheten konfronterar den därför såsom "statens borgerliga samhälle" korporationerna såsom "det borgerliga samhällets stat". Där byråkratin är en ny princip, där det allmänna statsintresset börjar bli ett för sig apart och därmed "verkligt" intresse, kämpar den mot korporationerna liksom varje konsekvens kämpar mot sina förutsättningars existens. Så snart däremot det verkliga statslivet vaknat och det borgerliga samhället befriar sig från korporationerna av egen förnuftsdrift, söker byråkratin att återupprätta dem, ty så snart "det borgerliga samhällets stat" faller, faller också "statens borgerliga samhälle". Spiritualismen försvinner med den materialism som står den emot. Konsekvensen kämpar för sina förutsättningars existens, så snart en ny princip kämpar, inte mot existensen, utan mot principen hos denna existens. Samma anda, som i samhället skapat korporationen skapar i staten byråkratin. Så snart alltså korporationsandan angripes, angripes också byråkratins anda, och om den tidigare bekämpat korporationerna för att ge plats åt sin egen existens, så söker den nu med våld upprätthålla korporationernas existens för att rädda korporationsandan, sin egen anda.

"Byråkratin" är det borgerliga samhällets "statsformalism". Den är "statsmedvetandet", "statsviljan", "statsmakten" som en korporation ("allmänintresset" kan bara förhålla sig gentemot särintressena såsom ett "särintresse" så länge särintresset förhåller sig till det allmänna som något "allmänt". Byråkratin måste alltså beskydda särintressets imaginära allmänhet, korporationsandan, för att beskydda allmänintressets imaginära särskildhet, sin egen anda. Staten måste vara en korporation så länge korporationen vill vara stat) alltså ett särskilt, slutet samhälle i staten. Byråkratin vill emellertid ha korporationen såsom en imaginär makt. Naturligtvis vill den enskilda korporationen för sina egna intressens del detsamma beträffande byråkratin, men den önskar byråkratin gentemot den andra korporationen, mot det andra särintresset. Byråkratin, såsom den fulländade korporationen avgår alltså med segern över korporationen såsom den ofullkomliga byråkratin. Den reducerar korporationen till ett sken, eller vill göra det, men vill att detta sken existerar och tror på sin egen existens. Korporationen är ett försök av det borgerliga samhället att bli stat, men byråkratin är den stat, som verkligen gjort sig till borgerligt samhälle.

Den "statsformalism" som byråkratin är, är "staten som formalism", och som sådan formalism har Hegel beskrivit den. Då denna "statsformalism" konstituerar sig som verklig makt och själv blir till ett eget materiellt innehåll, så är det självklart, att "byråkratin" är ett nät av praktiska illusioner eller "statens illusion". Den byråkratiska andan är en alltigenom jesuitisk, teologisk anda. Byråkraterna är statsjesuiterna och statsteologerna. Byråkratin är la république prêtre <klerkernas republik>.

Då byråkratin till sitt väsen är "staten som formalism" är den det också till sitt syfte. Det verkliga syftet ter sig alltså för byråkratin som ett mot staten riktat syfte. Byråkratins anda är den "formella statsandan". Den gör därför den "formella statsandan" eller den verkliga frånvaron av anda hos staten till kategoriskt imperativ. Byråkratin gäller för sig själv såsom statens yttersta mål. Då byråkratin gör sina "formella" syften till sitt innehåll så råkar den överallt i konflikt med de "reella" syftena. Den tvingas därför utge det formella som innehåll, och innehållet som det formella. Statssyftena förvandlas till ämbetssyften, och ämbetssyftena till statssyften. Byråkratin är en cirkel som ingen kan bryta sig ur. Dess hierarki är en vetandets hierarki. Toppen anförtror de undre skikten insikter i enskildheter och de undre skikten tilltror toppen insikter i det allmänna varvid de ömsesidigt bedrar varandra.

Byråkratin är den imaginära staten vid sidan av den reella, statens spiritualism. Varje ting har därför en dubbel innebörd, en reell och en byråkratisk, liksom vetandet är dubbelt, ett reellt och ett byråkratiskt (liksom viljan). Det reella väsendet behandlas emellertid i enlighet med sitt byråkratiska väsen, sitt hinsides, spiritualistiska väsen. Byråkratin har i sin besittning statsväsendet, samhällets andliga väsen, det är dess privata egendom. Byråkratins allmänna ande är hemligheten, mysteriet, som inom den själv bevaras genom hierarkin, utåt genom den slutna korporationen. Den uppenbara statsandan, liksom vid staten häftande övertygelser, ter sig därför som ett röjande av dess mysterium. Auktoriteten är därför dess vetandes princip, och förgudandet av auktoriteten är dess övertygelse. Inom byråkratin själv blir emellertid spiritualismen till krass materialism, den passiva lydnadens materialism, auktoritetstrons materialism, mekanismen hos ett fixt formellt handlande, hos fixa grundsatser, åskådningar och sedvänjor. Vad gäller den enskilde byråkraten så blir statssyftet hans privatsyfte, till ett jagande efter högre befattningar, till karriärmakeri. Först betraktar han det verkliga livet som något materiellt, ty detta livs anda har i byråkratin en särskild, för sig avsöndrad existens. Byråkratin måste därför komma att göra livet så materiellt som möjligt. För det andra är det för honom själv materiellt, d.v.s. i den mån det blir föremål för byråkratiskt handhavande, ty hans anda har förestavats honom, hans syfte ligger utanom honom själv, hans tillvaro är ämbetets tillvaro. Staten existerar nu blott som olika fixerade byråandar, vilkas samband består i underordnande och passiv lydnad. Den verkliga vetenskapen ter sig innehållslös, och det verkliga livet dött, ty detta imaginära vetande och detta imaginära liv gäller för att vara väsendet. Byråkraten måste därför gå jesuitiskt tillväga med den verkliga staten, om nu denna jesuitism är medveten eller omedveten. Det är emellertid nödvändigt att jesuitismen, eftersom dess motsats är vetandet, når sitt självmedvetande och blir avsiktlig.

Under det att byråkratin å ena sidan är denna krassa materialism, visar sig dess krassa spiritualism i att den vill göra allt, d.v.s. att den gör viljan till causa prima <huvudorsak>, eftersom den blott är verksam existens och mottager sitt innehåll utifrån och därför blott kan bevisa sin existens genom att forma, inskränka detta innehåll. I världen ser byråkraten blott ett objekt för behandling.

Då Hegel kallar regeringsmakten för den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten, så är detta riktigt i samma bemärkelse som den katolska kyrkan var den reella tillvaron för suveräniteten, innehållet och andan hos Den Heliga Treenigheten. I byråkratin upprättas identiteten mellan statsintresset och de särskilda privata syftena på så sätt att statsintresset blir ett särskilt privatsyfte gentemot de andra privata syftena.

Byråkratins upphävande kan blott ske genom att allmänintresset verkligen, och inte som hos Hegel blott i tanken, i abstraktionen, blir till särintresse. Detta är blott möjligt genom att särintresset verkligen blir till allmänintresse. Hegel utgår från en overklig motsats och bringar den därför blott till en imaginär, till sin sanning återigen motsättningsfylld identitet. En sådan identitet är byråkratin.

Låt oss nu studera hans framställning i enskildheter.

Den enda filosofiska bestämning Hegel ger regeringsmakten är det enskildas och särskildas "subsumtion" under det allmänna etc.

Hegel nöjer sig med detta. På ena sidan: Kategorin av det särskildas "subsumtion" etc. Denna måste förverkligas. Så tar han några av den preussiska eller moderna statens empiriska existenser (som de är, med hull och hår), som bland annat också förverkligar denna kategori, om än icke därmed dess specifika väsen kommer till uttryck. Den tillämpade matematiken är också subsumtion etc. Hegel frågar inte om detta är det adekvata, det förnuftiga sättet att subsumera. Han håller bara fast vid den ena kategorin och nöjer sig med att finna en motsvarande existens åt den. Hegel ger sin logik en politisk kropp, han ger inte den politiska kroppens logik (§ 287).

Om korporationernas, kommunernas förhållande till regeringen får vi sedan höra, att deras förvaltning (utnämnandet av deras magistrater) "i allmänhet" kräver "en blandning av val bland intressenterna och ett godkännande och en utnämnelse från högre ort". Det blandade valet av kommun- och korporationstjänstemän skulle alltså vara det första förhållandet mellan det borgerliga samhället och stat eller regeringsmakt, deras första identitet (§ 288). Denna identitet är enligt Hegel själv mycket ytlig, ett mixtum compositum, en "blandning". Lika ytlig som denna identitet är, lika skarp är motsättningen. Emedan "dessa angelägenheter" (d.v.s. korporationens, kommunens etc)" å ena sidan är privategendomen och intressena hos dessa särskilda sfärer, och i detta avseende beror auktoriteten hos dessa tjänstemän av förtroendet från deras sociala likar och kommunmedlemmar, å andra sidan måste dessa kretsar underordna sig statens högre intressen", uppkommer det han kallar "blandat val."

Korporationens förvaltning rymmer alltså motsatsen:

Privategendomen och de särskilda sfärernas intressen gentemot statens högre intressen; motsats mellan privategendom och stat.

Det behöver inte tilläggas att lösandet av denna motsats genom blandade val blott är en anpassning, en traktat, ett erkännande av den olösta dualismen, själv en dualism, en "blandning". Korporationernas och kommunernas särintressen har inom sin sfär en dualism som i lika mån karakteriserar deras förvaltning.

Den avgörande motsatsen framträder emellertid först i förhållandet mellan dessa "kollektiva särintressen" etc., som "faller utanför statens i och för sig varande allmänhet", och detta "statens i och för sig varande allmänna". Först och främst finns den tillstädes inom denna sfär.

"Upprätthållandet av det allmänna statsintresset och av legaliteten inom denna sfär av särskilda rättigheter, och tillbakaförandet av dessa därpå kräver överinseende av tillförordnade ombud för regeringsmakten, verkställande ämbetsmän och högre rådgivande myndigheter i den mån dessa är kollegialt konstituerade - vilka sammanlöper i toppen till myndighetspersoner som står i direkt kontakt med monarken." (§ 289)

I förbigående uppmärksammar vi en konstruktion av regeringskollegier, som man inte känner till i t.ex. Frankrike. "I den mån" Hegel kallar dessa myndigheter "rådgivande", "i samma mån" är det naturligtvis självklart att de är "kollegialt konstituerade".

Hegel låter "staten själv", "regeringsmakten" ombesörja "det allmänna statsintresset och legaliteten" inom det borgerliga samhället medelst "tillförordnade ombud", och enligt honom är egentligen dessa "tillförordnade ombud för regeringsmakten", "verkställande ämbetsmän", den sanna "statsrepresentationen" inte "för", utan "mot" det "borgerliga samhället". Motsatsen mellan stat och borgerligt samhälle är alltså fixerad: staten residerar icke i, utan utanför det borgerliga samhället. Staten berör blott detta genom